Gör upp med tystnaden om våldet i relationer

Fem kvinnor har mördats i Sverige på kort tid och samtalet om mäns våld mot kvinnor har debatterats i medierna, och blivit föremål för riksdagsdebatt och ministerutspel.

Siffror från Brottsförebyggande rådet visar att antalet anmälningar om kvinnomisshandel i hemmet ökat med fyra procent under första halvåret 2020, under pandemin, jämfört med året innan.

Ökningen är ojämnt fördelad; några kommuner ser att mäns våld mot kvinnor ökat, andra uppger att det är som tidigare. I polisens Region Syd har anmälningarna ökat från 1 474 till 2 161.

Kvinnojourer i Sverige vittnar om ökad belastning i kölvattnet av pandemin. Internationellt rapporterade WHO tidigt att samtal till hjälplinjer ökat i Europa med 60 procent, och enligt uppgifter från UN Women har vissa länder sett en femfaldig ökning av samtal till hjälplinjer för partnervåld sedan nedstängningen.

Till bilden hör också hela den process som startade med Metoo och som gjort att samtalet om våldtäkt, övergrepp och trakasserier förs på ett nytt och mer artikulerat sätt.

Vid fjolårets kyrkomöte antogs en motion om utbildningssatsning för Svenska kyrkans anställda, för att utveckla arbetet med människor utsatta för våld i nära relationer. Processen har just påbörjats, första steget är att få en bild av det arbete som sker i landet.

I Göteborgs stift ges en trestegskurs för berörda medarbetare. Svenska kyrkan i Haninge arrangerar samtalsgrupper för den som är eller har varit utsatt för fysiskt eller psykiskt våld i en nära relation. Och nyligen höll Enskilda högskolan i Stockholm en teologisk fördjupningsdag om ”våld, synd och ansvar”.

Att finnas till för både offret och förövaren kan te sig självklart ur kyrkligt perspektiv. Samtidigt synliggör ämnet våld i nära relationer en vidare fråga: den om hur kyrkan pratar om utsatthet och vilka man avser när man använder termen.

I ett debattinlägg i Kyrkans Tidning nyligen beskriver ett antal kyrkliga företrädare i Luleå stift hur kyrkan vanligtvis talar om ”andra som slår eller blir slagna, som om det vore en grupp av människor vi inte hör ihop med”.

En av undertecknarna är stiftets biskop Åsa Nyström.

– Vi är mer tränade på att ha beredskap för om sexuella trakasserier och övergrepp sker bland medarbetare och förtroendevalda eller i verksamheten över lag. Vi är mer ovana att se det psykiska eller fysiska våld som sker i hemmen hos de personer som vi möter i församlingen, säger hon.

– Vi ska anmäla om vi upptäcker att ett barn far illa, men när vi misstänker att vuxna är utsatta för våld är vi mer osäkra och det är lätt hänt att vi vänder bort blicken i stället för att fråga hur det är.

Kyrkans arbete för att bryta mönster av våld och övergrepp ligger i att göra upp med de tystnadskulturer som finns och som kyrkan är en del av, säger Åsa Nyström. Här har kyrkan en särskild uppgift både när det gäller ansvaret och upprättelse. Ansvaret handlar om att bearbeta kyrkans patriarkala historia och efterverkan. Upprättelsen handlar om att tala sant.

– Jesus talar om sanningen som befriar. Att se verkligheten som den är och tala sant om den är centralt för möjligheten till upprättelse.

Nyligen hölls i Luleå stift en kontraktsdag på temat gränsöverskridande beteenden. En av talarna var Birgitta Olofsson Marklund, legitimerad psykoterapeut och personalkonsulent. Hon är en länk mellan församling och stiftskansli i frågor som rör sexuella övergrepp. På stiftsnivå hålls regelbundet möten kring inkomna ärenden när det gäller övergrepp, liksom samtal om förebyggande arbete.

Birgitta Olofsson Marklund stöttar genom handledning dia­koner och andra som i sin yrkesroll kommer i kontakt med människor som utsatts för våld i nära relationer.

– Diakonerna känner ofta vanmakt. De har en tung men betydelsefull uppgift. De visar att kyrkan finns och vågar se när det värsta händer.

Hon menar att kyrkan behöver hålla två tankar i huvudet sam­tidigt när det kommer till sexuella övergrepp. Den ena rör insikten om ojämlikhet

– Mötet mellan chef–anställd, ledare-konfirmand, själavårdare-konfident är alla assymetriska relationer där en part har maktövertag. Där krävs medvetet arbete.

Den andra rör insikten om jämlikhet.

– När det gäller människor som finns i vår verksamhet måste vi tänka att det kan drabba vem som helst. Alla har potential till överträdelser, säger Birgitta Olfsson Marklund.

Rickard Fjällström är en av stiftets många diakoner. Han arbetar i Bodens pastorat. Statistiken säger att kommunen ligger något högre när det gäller anmälningar om våld i nära relationer jämfört med närliggande kommuner.

Rickard Fjällström pekar på den avgörande faktorn för kyrkans arbete: tillgänglighet.

– Att prata om det som hänt kräver mod. När man tar det steget måste kyrkan finnas där. Och när man väl berättat måste kyrkan ha förutsättningar att handla snabbt. Man kan inte säga ”vi bokar ett samtal nästa vecka så ser vi hur det gått”. I stället måste man med kort varsel kunna följa med till socialtjänst eller kvinno­jour och kanske finns med där som stöd under samtalet.

Långt från Boden, på Södermalm i Stockholm, arbetar Kajsa Larsson som familjerådgivare vid Svenska kyrkans familjerådgivning. Hon är även ordförande i Kyfa, Svenska kyrkans familjerådgivares yrkesförening.

Hon konstaterar att det råder förhöjd aktivitet kring frågorna och att ämnet synliggör hur kyrkan talar om olika sätt om olika grupper.

– Människor som faller mellan stolarna är de som kyrkan inte vanligtvis klassar som utsatta. När det gäller våld i nära relationer kan utsattheten finnas bland de som sjunger i kör eller i en dopfamilj. Det är någonting skrämmande i det som gör att vi inte orkar se verkligheten.

För parterapin är det svårt att se att pandemin lett till ökat tryck, säger Kajsa Larsson. Där­emot ser hon hur Metoo och dagens uppmärksamhet kring våld i nära relationer ökat behovet av att bearbeta tidigare händelser.

– Det gäller situationer som man inte förstått var våld eller övergrepp förrän det börjat skrivas om det på det sätt som sker nu. Eller inte vågat berätta om tidigare.

Oavsett pandemi eller ej ser hon hur kyrkans beredskap kring existentiella frågor är särskilt värdefull.

– Kyrkan har ett stort förtroende. Det händer att par berättar att de googlat: ”det fanns jättemånga familjerådgivningar, men kyrkans kändes tryggt”, kan de säga.