Gripande om van Gogh och konstens villkor

Ett avhugget öra, ett bråk med kollegan Paul Gauguin, solrosor i en vas. Det är några berömda stolpar i konstnären Vincent van Goghs tragiska livshistoria. I en traditionell biografisk film brukar sådana enskildheter fungera som kryckor för berättelsen att hanka sig fram på. I Julian Schnabels bioaktuella Vincent van Gogh – Vid evighetens port blir de i stället trådar i en stor, anslående väv. En berättelse på ett annat plan: om konsten, inte bara om konstnären.

En skakig kamera följer van Gogh på långa strövtåg ute i naturen, ackompanjerad av Tatiana Lisovskayas suggestiva pianomusik. Kameraföringen i kombination med det naturliga ljuset, närbilderna på skor och kläder, besöken i tidstypiska miljöer skapar en paradoxal känsla av att vi tittar på en dokumentärfilm från senare hälften av 1800-talet. Medan många av dialogerna tvärtom framförs som monologer på teatern: en person i taget talar och ser oss i ögonen. Intimt och eftertänksamt.

Vincent målar snabbt, snabbt för att fånga evigheten trots att tiden är utmätt.

Det låter nog som om detta är en ”svår” film, men så är inte fallet. Det finns ett tydligt driv i berättandet och en hög känslomässig angelägenhet som gör filmen oavbrutet fängslande. Till stor del beror det på ett djupt samförstånd mellan regissör och huvudrollsinnehavare.

I förberedelserna till filmen ingick bland annat att Willem Dafoe (van Gogh) fick privatlektioner i måleri av regissören, som är både filmare och konstnär. Dafoe har belönats med det manliga skådespelarpriset i Venedig och nominerats till en Oscar för sin insats i rollen som Vincent. Välförtjänt, då han skickligt fångar den febriga penselföringen hos en människa som knyter sitt värde enbart till konsten.

Vincent målar snabbt, snabbt för att fånga evigheten trots att tiden är utmätt. Han pendlar mellan klarhet och psykisk sjukdom och förankras i verkligheten bara genom sina bilder och en eller två nära mänskliga relationer. Kärleken mellan bröderna Theo (Rupert Friend) och Vincent är gripande. Scenen när de håller om varandra i en sjukhussäng skulle kunna användas som en undervisningsfilm om hur tonfall och kroppsspråk talar tydligare än ord.

Mads Mikkelsen dyker upp i rollen som präst på sinnessjukhus. Prästen är brydd, bekymrad. Han håller i en av van Goghs målningar som han tycker är ful och obehaglig. Med tanke på det frånstötande resultatet, hur kan patienten påstå att hans måleri är en gåva från Gud?

Tillsammans kommer de ändå fram till att gåvan måste vara i grunden god och att van Goghs publik kanske bara finns i framtiden. Så klingar filmen ut i en hoppfull ton. Konstnären tar slut – konsten gör det inte.