Fredrik Modéus: Andra säger att jag kan skapa en vision

Kyrkans Tidning har frågat ut de fem kandidaterna i ett antal frågor via epost. Så här svarade Fredrik Modéus.

Varför skulle du bli bra som ärkebiskop?

– Efter bön och samtal med mina närmaste bestämde jag mig för att stå till förfogande i valet. Det var inte självklart med tanke på att jag trivs i min roll som biskop i Växjö. Uppdraget som ärkebiskop lockar, men nu får andra utifrån hearing och annan kunskap avgöra vem som är bäst lämpad att axla uppgiften.

– Själv tror jag att min långa tid som församlingspräst och kyrkoherde kan vara särskilt viktig. Det gör skillnad att ha egen erfarenhet av församlingens vardagsliv. En ärkebiskop är i sin roll och sina överväganden bland mycket annat hjälpt av att förstå kyrkan ur församlingens perspektiv.

– Det är svårt att se sig själv utifrån, men andra säger att jag är bra på att se människor, ge tydliga och lättillgängliga svar på frågor och att som brobyggare binda samman mångas längtan till en gemensam vision. Allt det är egenskaper som jag tror kommer väl till användning i rollen som ärkebiskop.

Snart kommer Svenska kyrkan inte längre att vara en majoritetskyrka utan ha under 50 procent medlemmar. Hur skulle du som ärkebiskop förhålla dig till det?

– Det viktigaste är att ha rätt saker i fokus. Här har vi mycket att lära av minoritetskyrkor i världen. Det är viktigt att påminna om att livet i Jesu efterföljd inte beror av att vara i majoritet. Allt handlar om att kyrkan ska vara trogen sitt grunduppdrag; att följa Jesus, att söka relevans på djupet snarare än ytlig bekräftelse och att utföra vardagens uppgifter med omsorg.

– Som ärkebiskop skulle jag vilja sätta reflektionen över vad det betyder att vara folkkyrka i minoritet på kartan, och arbeta för att det samtalet fick fäste i församlingarna. Jag skulle ofta påminna om den lutherska grundtanken att alla döpta bär ansvar för sin församling, liksom att förtroendet för kyrkan inte beror av tillfälliga kampanjer, utan av att människor ser att kyrkan gör gott och att alla som möter dess representanter känner sig tagna på allvar.

– Självklart skulle jag lyfta de strategiskt viktiga frågorna; t.ex. barns och ungas plats i kyrkan, vikten av att satsa på konfirmationen som en del av satsningen på lärande och undervisning, det akuta behovet av att fördjupa och förnya gudstjänstlivet, betydelsen av människors delaktighet och att vi ser vilken skillnad det diakonala arbetet gör i världen.

  – Jag skulle därtill i tal och skrift betona att det inte finns ett självklart samband mellan sjunkande tillhörighetssiffror och avtagande längtan efter tro. Det räcker att skrapa lite på den sekulära ytan för att upptäcka den tro som finns i folkdjupet. I den sekulära offentligheten finns ett andligt tomrum som en kyrka på tå har stora möjligheter att svara an på. Om vi i kyrkan vågar tro det själva.

När intäkterna minskar, vad tycker du att kyrkan ska prioritera? Vad tycker du att kyrkan ska välja bort?

– Svenska kyrkan ska alltid prioritera det som gör oss till kyrka, det som handlar om vår identitet, både när vi har mycket pengar och när vi framöver har mindre. Det betyder att vi ska göra det kyrkan alltid har gjort; vara öppen för alla människor, samlas för att be och fira gudstjänst, arbeta så att församlingarna är platser där alla fyller på med kunskap, mod och energi för livet som lärjungar och sändas så att var och en på sitt vis lever i sin vardagskallelse och bidrar till en mänskligare värld. När allt det fungerar är vi en kyrka i mission. Och mycket kommer att fungera också när ekonomin blir sämre.

– Det är viktigt med ett tillitsbaserat sätt att tänka. Vi behöver lita på att medarbetare (anställda, förtroendevalda, ideella) i församlingar och stift är kompetenta och ser vad som måste prioriteras. Det behöver se olika ut runt om i vårt land. Det är viktigt att på olika sätt ”trycka ut” ansvaret i kyrkans församlingar och avstå från att toppstyra.  

– På alla nivåer i kyrkan ska vi välja bort det som tar vår energi och leder oss bort från grunduppdraget. Alltså; bort med administration som inte behövs, gör mikromotstånd mot den överallt närvarande förpappringen, rasera de onödiga överbyggnaderna och återvänd till ett sätt att vara kyrka där församlingen är centrum. Inte i teorin, utan på riktigt. 

Antalet kyrkliga handlingar och gudstjänster blir färre, liksom antalet deltagare. Hur tolkar du det? Hur ska kyrkan agera?  

– Att siffrorna går nedåt är en verklighet som vi ska acceptera, men utan att förlamas och förlora styrfarten. Realism tillsammans med tro på möjligheter alltså. Att väcka nyfikenhet på kristen tro där kontakten med folket fortfarande finns är en ödesfråga. Vi behöver en berättelse om kyrkan som andas hopp och tillförsikt, kreativitet och framåtanda. Och det ska vara en berättelse som har Guds värld i fokus.

– Svenska kyrkan måste på olika sätt våga ta ledartröjan. Det handlar om att över hela linjen räta på ryggen och se på oss själva med självförtroende. Vi har världens bästa budskap, vi lever av nåden, vi finns överallt, vi åtnjuter stort förtroende och vi kan göra skillnad på riktigt i en tid som ropar efter djup och mening.

– Vi behöver också se att det faktiskt är möjligt att vända negativa trender, till exempel genom att storsatsa på det proaktiva arbetet med dopet eller på konfirmationen, som vi vet är så viktigt. Eller genom att kreativt öppna för delaktighet, som jag av erfarenhet vet skapar engagemang och höjer motivationen för att delta i en församlings liv. Vi har länge varit bra på att tala om delaktighet. Det är hög tid att omsätta orden i handling.  

– Acceptans, självförtroende och kreativitet – det är alltså tre nyckelord som jag skulle önska kunde prägla Svenska kyrkan i hela vårt land, för att möta den vikande kyrkliga seden.  

Vad tycker du om balansen mellan vigningstjänstens och de förtroendevaldas inflytande över Svenska kyrkan?

– Självförståelsen i Svenska kyrkan bygger på att vi lyckas upprätthålla ett tätt och nära samarbete mellan vigningstjänst och förtroendevalda på alla nivåer. På många håll fungerar balansen bra. På andra håll ser vi exempel på både vigda och förtroendevalda som inte förstår sin roll utan av olika skäl ger sig in på varandras områden. Vi behöver arbeta proaktivt för att motverka rollkonflikter oavsett var de dyker upp.

– Vi behöver också peppa och uppmuntra varandra i våra olika roller. Det ömsesidiga stödet behövs för att engagemang och driv framåt ska prägla såväl vigningstjänst som förtroendevalda. Och det behövs i sin tur för att nå syftet med alltsammans; att kyrkan ska leva.  

Ska riksdagspartier delta i kyrkovalet?    

– Det är naturligt att det finns olika vägar till engagemang i Svenska kyrkan. Demokratin är ett värde som behöver försvaras, inte minst i vår oroliga tid. Alla som vill ska av demokratiska skäl kunna bilda nomineringsgrupper, såväl med som utan partipolitisk koppling. För att underlätta arbetet i kyrkomötet skulle jag gärna se en utredning som behandlar frågan om en ”småpartispärr”. 

Hur vill du att diakonin och diakonernas roll ska utvecklas?

– Diakonin är församlingens ansvar och levs i vardagen av varje enskild människa. Till detta ska den utbildade, professionella diakonen vara en möjliggörare, frigöra människors gåvor och påminna om ansvaret för en mänskligare värld som en del av kyrkans DNA.

 – Diakonins ansikten måste få vara olika; både den stilla diakonin i vardagen, samtal och hembesök, och den profetiska diakonin som handlar om att vara en ”sten i skon”, stå på barrikaderna och våga vara obekväm när människors värde och värdighet hotas. Tät samverkan med samhällets olika institutioner är ett måste för framtidens diakoni. 

– I vår tid är det många i samhället som ser vilken betydelse diakonin har, men ibland är vi som arbetar eller har förtroendeuppdrag i Svenska kyrkan dåliga på att själva uppmärksamma såväl diakoner som det diakonala arbetet. Vi behöver få upp ögonen för allt gott som redan görs.

– Diakonen har stor kunskap om hur människor har det och det måste märkas mer i arbetet med församlingsutveckling. Det är viktigt att diakonernas kompetens tas tillvara i det strategiska omvärldsarbetet och i arbetet med församlingsinstruktionen. Här finns mycket att göra.

– I Svenska kyrkan har vi ett karitativt diakonat. Detta till trots är det naturligt att diakonen är synlig i gudstjänsten; läser evangeliet, ansvarar för att världens nöd sätter spår i förbönen, biträder vid nattvardsutdelandet och sänder församlingen för att i vardagen kämpa för fred och bröd åt alla.  

Vilken roll vill du att kyrkan ska spela internationellt, exempelvis i relation till organisationer som Act eller internationella ekumeniska organ (som Kyrkornas världsråd, Lutherska världsförbundet, Europeiska kyrkokonferensen och Borgå-samarbetet).

– När det gäller internationell solidaritet behöver Act bli en angelägenhet för församlingarna. På samma sätt måste engagemanget kring mission, ekumenik och kyrkosamverkan stärkas där. Vi måste erkänna att vi förlorade något när Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen gick samman. Det engagemang som har funnits behöver väckas igen.

– I Kyrkornas världsråd, Lutherska världsförbundet, Europeiska kyrkokonferensen (KEK) och Borgågemenskapen är det självklart att Svenska kyrkan ska vara aktiv och engagerad. Även i Sverige är ekumeniken med andra kyrkor viktig. Jag vill fortsätta den goda samverkan som redan finns inom Sveriges kristna råd.

– Svenska kyrkan i utlandet behöver bli en angelägenhet för hela kyrkan och finansieringen behöver till stor del vara nationell.

Ska ärkebiskopen vara mer av stiftsbiskop eller ansikte utåt för Svenska kyrkan?  

– Sedan Svenska kyrkan fick en andra biskop i Uppsala har utvecklingen gått mot att denna är mer av stiftsbiskop, medan ärkebiskopen är mer av Svenska kyrkans ansikte utåt.

– Två saker är viktiga; det ena att ärkebiskopen behåller sin förankring i församlingarna, så att rollen inte svävar omkring utan behåller markkontakten. Det andra är att ärkebiskopen är ett ansikte utåt för Svenska kyrkan. Medielogiken och tidsandan kräver att det finns en samlande röst i vissa frågor. Att vi nu har en ärkebiskop som är synlig i offentligheten är något som inte får slå över i sin motsats.

– Samtidigt är det viktigt att många röster präglar den offentliga bilden av Svenska kyrkan, så att kyrkan uppfattas som just så härligt brokig och präglad av mångfald som kyrkan i verkligheten är.