Johan Dalman: Jag är en frimodig utlånad församlingspräst

Kyrkans Tidning har frågat ut de fem kandidaterna i ett antal frågor via epost. Så här svarade Johan Dalman.

Varför skulle du bli bra som ärkebiskop?

– Ärkebiskopen är i grunden en utlånad församlingspräst – och en frimodig, hoppfull, sån är jag.

Snart kommer Svenska kyrkan inte längre att vara en majoritetskyrka utan ha under 50 procent medlemmar. Hur skulle du som ärkebiskop förhålla dig till det?

– Svenska kyrkan är fortsatt störst i klassen med allt vad det innebär av ansvar och möjligheter. Medlemssiffror är en viktig aspekt av en större kartbild. Det svenska samhällsbygget vilar på kristna värderingar och kyrkans identitet förändras inte av antalet kyrkotillhöriga. Den dramatiska upptäckt som överväldigade några få vid ingången till en tom klippgrav för två tusen år sedan omfattar nu över två miljarder människor. Så länge vi som kyrka litar på den erfarenheten, faller påskens vittnen i talet och fokuserar på grunduppdraget, gör vi det vi ska. På det ska ärkebiskopen sätta sökljuset.

När intäkterna minskar, vad tycker du att kyrkan ska prioritera? Vad tycker du att kyrkan ska välja bort

– Jesu uppmaning att döpa och lära är och förblir prio ett – och då med start bland yngsta och yngre. Basvarorna är och förblir desamma: Bibelundervisningen, Bönen, Brödsbrytelsen och Brödra-/Syskongemenskapen. Hur vi sedan väljer att servera dessa huvudingredienser varierar över tid.

– Svenska kyrkans ekonomiska prioriteringar sker först och främst lokalt. Kommer det så till det nationella – det vill säga där en ärkebiskop har sitt uppdrag – handlar prioriteringsfrågorna i hög grad om att förenkla och lyfta av sådana från det lokala som stjäl tid och resurser från grunduppdraget. Lokalförsörjningsplaner, energieffektivisering, IT-lösningar är aktuella exempel på sådana initiativ – lokal samverkan med kontraktskamrater eller andra aktörer, är ett bra sätt att få kronorna att räcka längre.

– Ingen drömmer om en tunnare plånbok, men i den mån det ändå är ett faktum kan det vara en tröst att minnas att långt fattigare kyrkor än vår egen fortsatt lever och gör skillnad

Antalet kyrkliga handlingar och gudstjänster blir färre, liksom antalet deltagare. Hur tolkar du det? Hur ska kyrkan agera?   

– Individualiseringen är ett gissel men ett faktum. Förhoppningsvis påminde pandemin oss om att ensam inte är stark. Men vi måste fråga oss: hur får människor syn på oss?

– Vi vet att församlingar som arbetar uppsökande möts av positiv respons. Att dopet uteblev berodde på att det ”bara inte blev av – tack för att du ringde”. Låt oss utveckla metoderna utan att förlora självklara utgångspunkt: kristen tro förmedlas i personliga möten präglade av kontinuitet och lokal förankring.

– Vi är med om något verklighetsförändrande i det fysiska mötet med Jesus i bröd och vin - det behöver vi alla påminna oss själva om, inte minst när kyrkbänkarna har plats för fler.

Vad tycker du om balansen mellan vigningstjänstens och de förtroendevaldas inflytande över Svenska kyrkan? Ska riksdagspartier delta i kyrkovalet?    

– Jag ser det mer som ett konstaterande än en fråga. Delaktighet förutsätter delat ägarskap vilket i sin tur förutsätter en möjlighet att påverka. När vi respekterar varandras roller, är klara över skillnaden mellan styrning och ledning, fungerar den demokratiska dynamiken i Svenska kyrkan alldeles utmärkt.

– Politik och kyrka: Nio av tio svenskar röstar i allmänna val. Fem av tio tillhör Svenska kyrkan. Så ser verkligheten ut och det vore märkligt om inte det också skulle återspeglas i kyrkans liv. Som kyrka är vi en gudstjänstgemenskap - ingen åsiktsgemenskap. Utifrån gemenskapen i gudstjänsten bygger vi kyrka. Där ser jag att utmaningen ligger. Möts vi som formar kyrkans nu och framtid regelbundet inför Guds ansikte eller inte?

Hur vill du att diakonin och diakonernas roll ska utvecklas?

– Diakonens arbetsfält är vidsträckt – frågan är om den som vigts till att vara ett ”barmhärtighetens tecken” någonsin anar horisonten. Det medger ett stort mått av frihet – befriande om församlingens målbild är tydlig, frustrerande, ja rent förödande, om den saknas.

– En väl genomarbetad församlingsinstruktion avhjälper detta på ett övergripande plan – dialog och gott arbetsledarskap stadgar upp vardagen. Utveckling: bör vi satsa mer på specialistdiakoni och nischdiakoni, bör vi viga till samhällstjänst, bör vi reglera minsta antal diakontjänster på samma sätt som vi gör med prästtjänster? Det kan finnas anledning att titta på detta.

Vilken roll vill du att kyrkan ska spela internationellt, exempelvis i relation till organisationer som Act eller internationella ekumeniska organ (som Kyrkornas världsråd, Lutherska världsförbundet, Europeiska kyrkokonferensen och Borgå-samarbetet).

– Detta är mitt gamla arbetsområde och jag har sett hur stödet till internationella diakonala och ekumeniska organ lätt blir ryckigt. Engagemanget ökar vid kriser, när saker rullar på avtar det. Över tid har vi i Svenska kyrkan vinnlagt oss om att jobba långsiktigt. Stötta grundorganisationerna, delta aktivt i gemensamma processer, vara en partner att lita på - göra långsiktiga, förutsägbara, åtaganden. I ekumeniken är uthållighet och trofasthet alldeles avgörande, samma sak när det gäller den internationella missionen och diakonin. Man ska aldrig behöva tveka över vårt stöd.

Ska ärkebiskopen vara mer av stiftsbiskop eller ansikte utåt för Svenska kyrkan? 

– Ärkebiskopen är i grunden en församlingspräst som, med fötter i församlingsmyllan, lånas ut till att bli stiftsbiskop som i sin tur utvalts att samla och leda sina kollegor i det gemensamma uppdraget.

– I ljuset av detta kliver ärkebiskopen sedan fram i skyltfönstret