I Fässbergs församling har de frivilliga en bärande roll

Klockan är kvart i tio och det är en dryg timme tills söndagens högmässa i Fässbergs kyrka i Mölndal ska inledas. I samlingsrummet leker en kille med lego, samtidigt som två präster och de åtta ideella i gudstjänstgruppen slår sig ner i sofforna.

Frivillig läser evangeliet

Karl Gustav Råsmark, som är ideell med den otympliga titeln gudstjänstgruppsledare, ansvarar för att fördela uppgifter. Han frågar deltagarna vad de vill göra och prickar av punkt efter punkt.

– Vi har ingen som läser evangelietexten, säger han och vänder sig till församlingsherden Johannes Imberg. Vill du göra det, Johannes?

– Jag kan, men det är roligt om någon av er vill göra det i stället, svarar han.

Och så blir det, en frivillig erbjuder sig att läsa evangeliet.

Detta är bara en kort samling inför högmässan, men den säger något om församlingen: prästerna, och andra anställda, är måna om att inte dominera, utan vill låta andra ta plats.

Antalet frivilliga varierar

I Fässbergs kyrka finns tre gudstjänstgrupper som turas om att ansvara för frivilliginsatserna under gudstjänsterna. Antalet frivilliga som kommer varje söndag varierar, ibland är det bara några få, det finns inget tvång att ställa upp varje gång. Det är inte heller något krav att ha gått till kyrkan under många år för att få vara med.

– Johannes är väldigt mån om att få in folk och göra gudstjänsten inkluderande, att den är något som man gör gemensamt, säger Karl Gustav.

Det är en brokig skara män­niskor som ingår i gudstjänstgruppen – pensionärer, etniska svenskar och invandrare, alla med vitt skilda livshistorier – en sådan gränsöverskridande gemenskap som nästan enbart uppstår i en församling. Parisa Memarinezhad lägger omsorgsfullt ut pepparkakor och servetter i kafédelen längst bak i kyrkan inför kyrkfikat. Bo Håkansson hälsar välkommen vid entrén.

"Var självklart att tacka ja"

– Jag halkade med genom att jag är trogen besökare i kyrkan, och jag blev tillfrågad. Det var självklart att tacka ja, och jag är så glad att samhället släpper in mig på det här sättet. Detta är väldigt stort för mig, säger Bo, som fört en lång kamp med olika myndigheter.

Jadwiga, som också delar ut psalmböcker i entrén, håller med.

– När jag kom hit, så kände jag mig hemma. Prästerna är glada här. Folk är generellt väldigt glada och välkomnade.

Gudstjänsten är bara en del av församlingslivet där frivilliga har en central roll. Församlingen har också byggt upp en stor social verksamhet, med både kläd- och matutdelning, dit människor från Mölndal och Göteborg ­söker sig.

– Vi skulle aldrig klara detta utan de ideella, säger socionomen Linnéa Gustafson, som arbetar i församlingens diakonala team.

Ansvar för olika uppgifter och stationer

Det blir fredag. Även nu samlas en grupp människor som ska genomföra dagens matutdelning. Precis som inför gudstjänsten går man först igenom vem som tar ansvar för de olika uppgifterna och stationerna. Linnéa leder samlingen på ett tydligt sätt, alla ska veta vad de ska göra.

Det är andra människor här än i gudstjänstgruppen, men samma röda tråd går igen; människor kommer från många olika bakgrunder och stämningen är generös. Ahmed, som läser svenska för invandrare, ber att få säga något.

– Jag lär mig väldigt mycket svenska här. Jag märker det jämfört med mina kompisar, som bara pratar svenska på skolan, säger han och ler brett.

Snabbt och koncentrerat arbete

Maten kommer från olika butiker via Stadsmissionen, men denna dag är lastbilen som levererar varorna försenad. Människor står redan utanför församlingshemmet och väntar när den till slut anländer. Ut ur lastbilen forslas mängder med fil, mjölk, kött och andra varor som ska fördelas i olika korgar. De ideella och personalen arbetar snabbt och koncentrerat, som en väloljad maskin. Även om tiden är knapp verkar människor inte stressade.

– Det måste vara roligt, säger Pravin, som denna fredag är den så kallade spindeln, som tar emot gästerna och fördelar maten.

Han är pensionär, och sökte något att hjälpa till med. Ett barnbarn tipsade honom om matutdelningen. Han kände sig hjärtligt välkommen och är nu en trogen ideell.

– Jag har fått nya vänner här, det är en väldigt bra gemenskap. Man har roligt och längtar hit. Och så får man känna att man hjälper människor som behöver det, säger han.

Viktigt att alla känner sig välkomna

Linnéa arbetade tidigare inom socialtjänsten och tjänsten i Fässbergs församling är hennes första inom kyrkan. Hon var först överraskad över hur stor del av verksamheten som vilar på ideella, men nu är det naturligt.

– Vi träffas ju bara en dag i veckan, men vi blir ändå som ett arbetslag. Det spelar ingen roll att jag är den som är anställd, vi hjälps åt, säger hon.

Det har kommit en stadig ström av frivilliga, som vill hjälpa till med matutdelningen. Linnéa menar att det är viktigt att alla känner sig välkomna och blir introducerade på ett bra sätt.

– De ska också känna att de får ta ansvar för verksamheten, att de får känna att det finns en mening och ett syfte med att de är här, säger hon.

Alla får vara med utifrån egna förutsättningar

Församlingen ställer inga krav på de människor som anmäler att de vill hjälpa till.

– Vi försöker fråga dem som kommer om vad de tycker om att göra och om det är något särskilt de vill hjälpa till med. Att förstå vad personen vill göra är något vi kan utveckla mer. Men alla får vara med utifrån vad man själv vill och känner att man klarar av.

Men hon kan också vara rak och fråga om hjälp med specifika uppgifter när det behövs.

– Vi räds inte att fråga för vi klarar det inte själva. Men det ska inte kännas som ett tvång, man får förstås tacka nej.

Är det inte ganska modigt att bygga så mycket av verksamheten på frivilliga?

– Jag har inte tänkt på det som modigt, vi hade helt enkelt inte kunnat göra detta utan ideella. Personalen skulle inte räcka till.

Anställda inte viktigare än ideella

Församlingsherden Johannes Imberg har ända sedan han började i Fässbergs församling för fem år sedan arbetat med att skapa en kultur där ideella är en självklar del av församlingslivet. Han har många tankar om idealitet och är kritisk till hur delar av Svenska kyrkan ser på frivilliga.

– Jag har varit med på fester för ideella där de anställda tackar med orden: ”Tack för att ni hjälper oss.” Då kryper det i kroppen på mig. Det är en märklig idé att ideella främst finns till för de anställdas skull, säger han.

Han betonar gång på gång att församlingen är en helhet där man arbetar tillsammans. Anställda är inte viktigare än ideella, båda grupperna arbetar mot samma mål, de anställda råkar bara få lön för sin insats.

– På vissa håll i Svenska kyrkan kan inte frivilliga få nycklar till lokalerna. Då är det de anställda som äger lokalerna och verksamheten, säger han.

Skulle sprudla mer med fler engagerade

Hans inställning till frivillighet grundlades tidigt. Som missionärsbarn i Kenya upplevde han fattiga men levande församlingar, en erfarenhet han tog med sig hem till Sverige. Han berättar att han som tonåring reagerade på att det inte kom fler till hemförsamlingens barnverksamhet. Han gick upp till kyrkoherden och bad att få dra igång en själv, något som prästen med tveksamhet sa ja till.

– Han trodde nog inte att jag skulle genomföra det, men jag och två gymnasiekompisar drog igång och drev själva samlingar dit 40 mellanstadiebarn kom. Någonstans där så växte det fram en liten frustration över när anställda tror att de äger allting, då det skulle sprudla så mycket mer om fler blev engagerade, säger han.

Han har samma filosofi i dag. Han ser gärna att ideella kommer med förslag på verksamhet, som de driver själva, utan att en anställd måste vara den som leder och har sista ordet.

– Vi anställda ska inte sitta på en högre position och bestämma vad de ska göra, säger han.

Krävs det mod för att släppa kontrollen på detta sätt?

– Jag tänker inte så. Jag vill att detta ska vara en dynamisk församling där det händer mycket. Om jag skulle ha ambitionen att vara inblandad i allt så skulle vi aldrig kunna ha den här bredden. I stället får det sprudla. Men vi prövar oss fram, den verksamhet som växer spirar av sig själv. Om den inte tar fart så lägger vi ner den, säger han.

En kultur som lever vidare av sig själv

Församlingens personal arbetar medvetet med att skapa en miljö där alla känner sig välkomna, och där man inte skapar gränser mellan personal och frivilliga.

– När den kulturen väl har satt sig så lever den vidare av sig själv, säger Johannes.

I den kulturen finns också en rättframhet. Den som kommer till kyrkan en vanlig söndag ska bli hälsad på, och kan också ganska snart få en fråga från en anställd eller en ideell om det finns något som han eller hon vill engagera sig i. På det viset ha många kommit in i församlingslivet.

– Det är inte så farligt att ställa frågan. Ibland är vi så måna om att människor ska få vara anonyma att vi missar möjligheten att fånga upp dem som vill engagera sig mer.

400 personer på ideell grund i församlingen

Det finns ideella som ställer upp i församlingen under dagtid, men för många andra är det svårt att vara på plats under kontorstid. Johannes Imberg menar därför att kyrkans personal måste anpassa sig till de frivilliga, inte tvärtom.

– All församlingsvårdande personal måste vara beredd att arbeta vissa kvällar, inte alla men åtminstone någon kväll i veckan. Det är jag tydlig med när jag rekryterar personal, säger han.

I dag är omkring 400 personer, körsångarna inkluderade, engagerade på ideell grund i församlingen. Johannes ser inte det som ett tak, han ser hur frivilliga kan växa in i fler uppgifter. Varför inte som predikanter?

Kan man som personal känna sig hotad om det kommer ideella som gör jobbet lika bra eller bättre än en själv?

– Vi är stolta över våra yrkesroller, det är inte så att vi skäms på något sätt. Men vi måste vara prestigelösa och fråga oss vad målet är med att vi arbetar i kyrkan. Ideella är en central del av kyrkans identitet. Uppgiften är att tillsammans, som församling, illustrera vem Jesus är och ge Guds kärlek till den här världen.