På gamla kyrkans grund

I den lilla skaran som samlats till aftonsång

på ”Gamla kyrkans grund”

finns det några som tvivlar

och några som tror

I poeten och Akademiledamoten Jesper Svenbros dikt ”På Gamla kyrkans grund” (Installation med miniatyrflagga, 1999) låter han platsen i barndomsstadens Landskrona dubbelexponeras med själva fundamentet för den kristna kyrkan, trons centrum. Längre fram heter det:

På kyrkans ofattbara grund…

Fällstolarna har samlats in,

orgeln är nedpackad, mina föräldrar

har redan cyklat hem; kanske min far just tänker

att kyrkan ändå aldrig

bestått av sina murar

utan av människor som församlats

”i Jesu namn”

Den som promenerar eller cyklar förbi minnesplatsen för Landskronas gamla kyrka, riven redan i slutet av 1700-talet, kan liksom prästsonen Svenbro börja reflektera över hur samtidens Svenska kyrka mår.

I diktens inledning talas det om att det bland gudstjänstdeltagarna fanns både några som tvivlade och några som trodde. När kyrkans Herre, den uppståndne Jesus, sänder ut sina lärjungar, berättar Matteus att då de såg honom föll de ner och hyllade honom, ”men några tvivlade”. Trots att det var så, är det dessa som får apostlauppdraget: Gå ut och gör alla folk till lärjungar.

Risken är att kyrkan i all välvilja att göra det goda glider bort från den ursprungliga planen. Det tycks i vår tid vara särskilt lockande att delta i utopiska strävanden att skapa ett perfekt samhälle och en ny människa. Aposteln Paulus skriver i Första Korinthierbrevet (3:11): ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.” Alldeles innan hade han påmint om att var och en måste tänka på hur han bygger.

Frågan nu inför kyrkovalet i Svenska kyrkan bör därför bli: På vilket sätt kan jag som enskild medlem vid valurnan bidra till att kyrkan återgår till sin ”gamla” och strängt taget enda autentiska grund?

Gunnar Hyltén-Cavallius
Frimodig kyrka