Foto: Jonas Ekströmer/TT
I en kyrka frikopplad från staten är det beklämmande att statens företrädare används för maktsökande syften inom kyrkan.
I en demokratisk organisation finns en rad regler men framför allt ideal. Svenska kyrkans demokrati är formad av dess nomineringsgrupper, som framröstas av kyrkans egna medlemmar. Det är onekligen likt de allmänna val som vi röstar i vart fjärde år.
Ett ideal och regel är informationstillgänglighet. Som väljare vill jag kunna ta del information från alla möjliga alternativ. Detta är regeln. Som väljare vill jag framförallt veta, att om jag röstar på parti X, ska jag kunna förutse hur det röstar vid oförutsedda framtida situationer baserat på ideologisk inriktning. Detta är idealet.
Det finns en pyrande uppfattning att problemet i Svenska kyrkans ställning i det offentliga är att den skulle vara för politisk eller ideologiskt styrd. Här pekar vissa kritiker stora fingrar mot de nomineringsgrupper med tydliga ideologiska färger.
Men dessa är inte ett problem utan en tillgång. I ett system där jag ska välja företrädare med beslutsrätt är det bra att jag vet var de står. Det motsatta är klart mycket sämre. Enfrågepartier är ett risktagande av denna anledning. Men fördelen med ideologi eller teologisk inriktning är att jag inte behöver gissa lika mycket.
Det viktiga och avgörande är att detta inte görs med en för politisk, alltså världslig, intention. Det måste göras med Kristus och kyrkan i centrum.
Men knappast är det fläckfritt i de partipolitiskt stöttade nomineringsgrupperna.
Ett viktigt ideal är jämna förutsättningar för alla de som vill ställa upp i val. I regel är det ganska enkelt: alla ska ha samma möjlighet att obehindrat ställa upp. Utöver det behöver alla få samma förutsättningar i viktiga organisatoriska funktioner.
En förutsättning är pengar. Utan att gräva för djupt i ekonomiska siffror eller kompensationsmodeller är det ett demokratiskt problem att vissa nomineringsgrupper är helt beroende av medlemsavgifter och Svenska kyrkans egen finansiering, medan andra har monolitmecenater. Men problemet är inte hur mycket enskilda grupper har. Problemet är startsträckan.
Där handlar allt inte om pengar.
En annan, och denna är särskilt viktig, skillnad, är påverkansmöjligheter med hjälp av yttre parter. I tidigare kyrkoval har flera partipolitiskt kopplade partier att fronta sina nomineringsgrupper med affischer med partiernas partiledare, trots att ingen av dessa ställde upp i valet. Man förlitade sig på en utomkyrklig företrädare för att få sina inomkyrkliga företrädare. I en kyrka frikopplad från staten är det beklämmande att statens företrädare används för maktsökande syften inom kyrkan. Det är, hur man än vrider och vänder på det, statlig påverkan i ett enskilt samfund i en sekulär stat.
Det är problematiskt.
Mest provocerande är att partierna är medvetna om denna problematik. Jimmie Åkesson har upprepade gånger påtalat att han själv anser sitt partis medverkan som problematisk. Men att han vägrar dra sig ur om inte de andra gör det: ”Jag tänker också att vi inte kan lämna styret av Svenska kyrkan helt fritt åt Socialdemokraterna. Det förtroendet har jag inte för S”, sa Åkesson i en intervju 2021.
I februari ”startade” SD en partipolitisk organisation med målet att “samordna detta på ett tydligare sätt inom ett förbund”, och Åkesson kommenterade att ”Det blir lättare att styra kyrkopolitiken lite mer fristående från partipolitiken samtidigt som förbundet fortsatt kommer vara en del av partiorganisationen”.
Man är ute efter att styra kyrkan inifrån. Det är inte att ha kyrkan eller teologin i centrum. Det är att hålla kyrkan gisslan i ett större brickspel.
Jakob Norrhall, präststudent
