I Österrike håller volontärer i gång kyrkomusiken

I förra veckan berättade Kyrkans Tidning att mer än en fjärdedel av kyrkomusikerna i Sverige är 60 år eller äldre. Det framtida rekryteringsbehgövet är stort.

Hur ser det ut i andra länder, hur löser man behovet av kyrko­musiker i andra kyrkor? I Österrike till exempel bygger kyrkomusikaliska verksamheten främst på på volontärer, oftast äldre. Vi har besökt Wien där Birgit Snizek arbetar som volontärmusiker.

Orgeln

Från orgelläktaren dånar ett verk av Johann Hermann Schein, en av Birgit Snizeks favoritkompositörer. Händer och fötter dansar över manual och pedal. Klockan är mycket och tegelkyrkan från 1880-talet är egentligen stängd, men Birgit vill visa oss sitt arbetsredskap sedan hon var 14 år.

Huvudräknar vi snabbt uppgår antalet gudstjänster, förrättningar och konserter där hon spelat till en bra bit över 3 000 stycken.

Birgit Snizek har öppnat dörrarna till orgelns inre så att vi ska kunna kika in. Vi ser hur impulserna från spelbordet överförs till luftlådorna. Tunna träribbor, vinklar och vippor rör sig i ett intrikat system. Fläkten låter högt men hörs inte nere i kyrkbänkarna, förklarar hon.

Nu tar hon fram noter av Louis-Nicolas Clérambault. Till det här stycket krävs inga fötter. Glädjen när Birgit Snizek trakterar orgeln går inte att ta miste på. Och över henne, ovanför spelbordet, blickar en staty av Sankta Cecilia ner. Cecilia som är kyrkomusikens skyddshelgon.

– Vi återinvigde orgeln efter två års renovering på Cecilia­dagen i november i fjol. I två år hade vi kantorer fått spela på en keyboard. Det var förfärligt, jag saknade orgeln så mycket. Den enda fördelen var att vi satt nere i kyrkan, nära präst och församling.

Började spela vid 14 år ålder

När Birgit Snizek var 14 år tröttnade hon på att gå i kyrkan med mamma och pappa. Mässorna i den katolska hemförsamlingen i centrala Wien tråkade ut henne även om musiken var en stor glädje. Birgit sa till föräldrarna:

– Jag har så tråkigt i kyrkan. Kan jag inte få lära mig spela orgel om jag nu följer med er i mässan varje gång?

Birgit Snizek hade spelat piano länge och noter kunde hon läsa. Hennes föräldrar ställde genast frågan till ansvariga i kyrkan. Jodå, det gick bra. Bara hon började tjänstgöra omedelbart.

"Orgelmusiken bar mig"

– De första gångerna var ganska svettiga. Jag hade ju aldrig spelat orgel. Jag gjorde så gott jag kunde med Gloria och Agnus dei och det andra. Jag hade ingen aning om när jag skulle komma in, jag fick titta efter prästens tecken i spegeln vid orgeln. Och så skrev jag upp de sista orden prästen sa inför varje nytt stycke.

– Men den omedelbara kär­leken som jag kände till orgel­musiken bar mig. Jag tycker fortfarande att orgel är ett fantastiskt instrument, det är så rikt och har enorma möjligheter. Jag spelar gärna på förrättningar, men aldrig Mendelssohns brudmarsch. Där går min gräns. Det finns så mycket annat som jag kan spela.

I Wien finns både den katolska kyrkans konservatorium och en sekulär utbildning i orgelspel. Birgits hemförsamling såg till att hon fick pröva in på det katolska musikkonservatoriet där hon kom att spela en gång i veckan i sju år. Däremellan övade hon flitigt.

Volontärer står för kyrkomusiken

– Min ersättning för allt arbete jag lade ner var att jag fick öva gratis på orgeln i min hemkyrka. De flesta som står för kyrkomusiken i församlingar i Österrike är volontärer, men några får ändå mindre ersättningar. Det är så det är här. Vissa studenter som spelar får också lite betalt.

Systemet med volontärer är det vanliga i Österrike. Församlingarna har små medel och pengarna ska gå till att hålla kyrkan i skick och lön till prästen. Ska något ­extra göras, som att renovera en orgel, arrangeras insamlingar. Metoden är tidskrävande och gör att mycket drar ut på tiden.

Ingen lön - en ära att spela för Gud

– När jag var student frågade jag om jag kunde få en mindre ersättning för arbetet. En gammal kyrkomusiker sa till mig: ”Det är en ära att få spela till Gud. Då behövs ingen lön”, säger Birgit.

Hennes yrkesmässiga liv kom att ta andra vägar än musiken. Under 30 år var hon lärare i kommunikation på universitetet.

Hon är också fortfarande redaktör för en tandläkartidning. 

– Musiken har alltid funnits i mitt liv. Och har man lärt sig spela ett instrument är steget över till nästa inte så långt. När min man dog ville jag inte spela på länge, sorgen var så stor. Men längtan drev mig tillbaka och plötsligt hade jag tagit upp en dröm, att lära mig spela saxofon. 

Varför ville du inte bli konsert­organist?

– En gång när jag var 16 var jag på en konsert med en mycket duktig organist. Nästan ingen var där för att lyssna. Jag tänkte: varför ska jag göra detta? För att få pengar till bröd måste man vara musiklärare, för att få pengar till smöret också måste du vara konsertorganist. Jag ville varken vara det ena eller andra. Jag valde en annan väg

Hur ser tillväxten ut för volontära organister i Österrike i dag?

– Dålig. Det är inte så många unga som väljer musiken, eller snarare musiken i kyrkorna. Det är synd för orgelmusik är så fascinerande och har så mycket att ge tillbaka till oss människor.