“Det är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut”, skriver den brittiske författaren och filosofen Mark Fisher. Det är sant, åtminstone är det så för mig. Som världen ser ut nu har jag inte svårt att tänka mig jordens undergång.
Däremot kan jag nästan inte föreställa mig en värld där saker inte värderas i pengar. En värld där man skulle tas på allvar om man till exempel sa “Nej, just den där skogen värderas inte i pengar utan med en annan logik, en andlig logik som slår undan benen för den ekonomiska allmakten…”
Det låter nästan som en saga.
Men när jag pratar med min kollega Ida Simonsson förstår jag att det har hänt förr. Det fanns en tid då ekonomi och teologi var tätt förbundna. Det fanns en tid då andlig logik kunde stå sida vid sida med ekonomisk logik, precis som Göran Enander föreslår i skogsutredningen.
Ida har berättat att första gången en teori om pris och ekonomiskt värde presenterades var det i en fastepredikan. Den franske teologen Pierre de Jean Olivi (1248–1298) föreslog att en varas värde beror av tre saker: Dess egenskaper vid användning, av tillgång och av hur stort nöje man får av att äga den.
Olivis tankar stämmer ganska väl med hur vi tänker om ekonomiskt värde i dag. Men det fanns en avgörande skillnad. Bortom det som går att prissätta, bortom det som vi människor kan värdera, fanns nämligen för Olivi ett absolut värde som Gud hade satt. Det fanns en gräns för människans möjlighet att sätta en prislapp på tillvaron. Bortom det som gick att värdera fanns det ovärderliga.
För de medeltida teologerna förhöll sig värde till det ovärderligas horisont, precis som det mätbara förhöll sig till det omätbaras horisont. I dag låter det radikalt. Och just därför kopplar det tillbaka till Jesu ord i söndagens evangelietext.
Den kommer strax efter att Jesus har sagt åt lärjungarna att förlåta inte bara en gång, utan sju gånger sju gånger. Alltså efter att Jesus har betonat att hans lära utmanar invanda föreställningar på jorden. Hans lära handlar om gudsrikets utbredande på jorden. Allt annat är att inte göra det uppdrag en fått som lärjunge.
Bortom det som gick att värdera fanns det ovärderliga.För med en teologisk logik är det möjligt.
När lärjungarna frågar Jesus hur de ska klara av det omöjliga, att förlåta och älska bortom vad som verkar rimligt, svarar han inte att de måste samla krafter, bli starkare eller mer fromma. Istället säger han att tro så liten som ett senapskorn räcker. Och han påminner dem om att de har ett större uppdrag: ”Så är det också med er. När ni har gjort allt som åligger er, skall ni säga: Vi är bara tjänare, vi har bara gjort vår plikt.” (Lukasevangeliet 17:10)
Jag tror att det är vår plikt att tala om skogar med en annan logik, att våga se det ovärderliga där världen bara ser prislappar. Jag tror att det är vår plikt som kyrka att visa att en annan ordning är möjlig, en där den ekonomiska allmakten inte är enväldig.
Petra Carlsson
