Inför söndagen. Jesus väg till korset var kärlekens väg

I församlingen där jag tjänstgör hålls varje fastlagssöndag en stor festmässa där man firar Kärlekens väg med karneval och jubel. Och semlor, såklart! 

I år var fokus på det mod som krävs för att vandra kärlekens väg. De medverkande körbarnen kom med exempel på saker som kräver stort mod. Att fråga chans på någon. Att gå och handla själv för första gången. Att stå upp för någon som blir oschyst behandlad, även om det kan slå tillbaka på en själv.

Mod. Ett litet, kort ord med väldigt stor betydelse.

Alla som för första gången suttit upp på ett djur som aldrig haft en människa på ryggen tidigare vet att det kräver en hel del mod. Kommer det att vara lugnt eller får jag mig en åktur som slutar i diket? Jesus hoppar utan tvekan upp på en oinriden ung åsna och rider iväg rätt in i en högljudd folkmassa. Modigt. 

Jesus flyger inte heller direkt under radarn när han drar in i Jerusalem för att fira påsk, tvärtom. Han tågar in sittandes på en ung åsnehingst omgiven av en folkmassa som ropar och lovsjunger och hyllar honom och han visar alla som kände till skrifterna och profeten Sakarjas ord att här kommer den utlovade konungen som ska förkunna fred för folken och vars välde ska nå från floden till världens ände. En utmaning mot dem som hade makten, som knappast skulle tas emot vänligt av vare sig judiska överstepräster eller romerska ockupationsmakter. Också modigt.

Och som om inte det vore nog, så visste Jesus att det inte bara var ett trevligt påskfirande med vänner som han var på väg till. Han hade tre gånger berättat för lärjungarna vad som väntade honom i Jerusalem; förnedring, lidande och en plågsam död. Nu var det ingen förutsägelse längre utan nära, snart, verkligt. 

Jag slås av det oerhörda mod som måste krävts av honom för varje klapprande steg som åsnan tog på vägen till Jerusalem den där dagen. Hur enkelt hade det inte varit att dra i ena tygeln, sätta hälarna i åsnans sidor och galoppera åt andra hållet, bort ifrån svek och förnedring, lidande och död? Bort från allt folk, gömma sig någonstans en tid och sedan leva ett stilla liv som fiskare eller timmerman i en liten by? 

Men Jesus fortsatte, steg för steg. Hosianna! Hyllningarna som också var rop om hjälp ekade, mantlar och blad täckte vägen och dämpade klapprandet från åsnans hovar, och korset kom allt närmre… ­Vilket mod. Och vilken kärlek. 

För vägen till korset var kärlekens väg. Kärleken till människorna gav Jesus det mod som behövdes för att offra sig för vår skull, gå igenom lidande så att han nu kan gå med och stötta alla som lider, och gå genom döden för att ge oss evigt liv. 

Kärleken gav Jesus modet att fortsätta framåt på vägen, möta människornas blickar där i folkmassan och kanske till och med le mot dem, trots det hemska som väntade honom i Jerusalem.

Jesus berättade många gånger om kärlekens väg. Med både sina ord och sina handlingar förklarade han hur vi ska älska Gud av hela vårt hjärta och älska vår nästa som oss själva. 

Palmsöndagens evangelium kan påminna oss om detta, att vi liksom Jesus är kallade att följa kär­lekens väg. En väg som ofta kräver mod, som till exempel när man står upp för någon som blir oschyst behandlad, även om det kan slå tillbaka på en själv, som barnen sa. Men vi vandrar den med Jesus vid vår sida och vi får hämta både kraft och mod i hans eviga kärlek till oss.

Ida Andrae,

Präst