Inte så mycket om gliporna som utlovat

”Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro? Som uppfyller hela världen med din frånvaro?”

I mitten av Owe Wikströms självbiografi "Gliporna i minnets korridorer" finns detta korta citat ur Pär Lagerkvists dikt ”En främling.” Han skriver själv att dessa ord blev en viktig pusselbit i hans sökande efter en sorts ­mystik teologi. Och det är väl så de flesta av oss känner till honom, som professor i religionspsykologi, som präst, terapeut, kännare av Fjodor Dostojevskijs litteratur, som författare till ett tjugotal böcker där frågor om andlighet, livsmening och religion vävts samman.

Men citatet kunde lika gärna stå som en inledningsportal till denna bok. Författaren vill förstå sin egen livsväg, sitt eget periodvis ambivalenta förhållande till tro, kyrka, andlighet. Med hjälp av sparade anteckningsböcker, avhandlingar och föreläsningar börjar han att undersöka varför och hur livet har format honom, så som det gjort.

Pusselbit, är alltså vad Wikström kallar diktcitatet, och pussel­läggande är vad som kommer för mig när jag läser hans bok. Som rutinerade pusselläggare brukar dela upp pusselbitarna i olika färger, så tematiserar Wikström de olika perioderna i sitt liv, både de rent biografiska och de akademiska och yrkesrelaterade.

I förordet, som kallas Preludium – för författaren är också en musicerande och musikälskande person – ger han oss lite lästips: Boken måste inte läsas från början till slut, man kan hoppa mellan kapitlen och läsa det som intresserar en mest. Där ger den detaljerade innehållsförteckningen god hjälp.

Jag tittar på bokens omslagsbild. En vacker, nästan suggestiv bild från ett gammalt hus. En korridor med trägolv, dörröppningar på ömse sidor där ljus sipprar ut. Färgerna går i brun-orange. Eller sepia, som på gamla foton. Och jag såg fram emot gliporna, vad skulle jag få ana, få beröras av, dras med in i, av denna omåttligt produktive och mångfacetterade författare och religionsvetare?

Imponerad av en väldig forskare med obändig lust att lära nytt och skriva, lägger jag ändå lite besviken boken ifrån mig. Av ­gliporna blev inte så mycket berättat. Det vackra språket jag älskat i tidi­gare böcker som till exempel ­Aljoshas leende glimtar alltför sällan till.

Författaren guidar läsaren till rum efter rum, låter oss stiga in i barndomens fromma och kärleksfulla hem, ung­domens andliga sökande och frisksportande vänskapskrets, för att sedan gå igenom rum efter rum med nya forskningsuppgifter och ett akademiskt krävande ­arbetsliv.

I ett soligt rum finns familjen med fem barn och en fru som är läkare. Han utelämnar respektfullt sitt privatliv. Det som nämns är fullt av harmoni, musik, konst, sporter av alla de slag, vänner och djupa samtal. Jag avundas en smula.

Wikström rör sig från det akademiska skrivandet till en mer ­berättande och resonerande ton, skriver han. Ja, att ­skriva vackert tar tid. Men det är då det strålar ljust ifrån rummen. De raska ­kliven av rapporter om yrkes­livet framstår däremot nästan som ett långt cv. Mot slutet landar han i det eftertänksamma och vackra, där skönhet och andlighet hör samman: ”Jag erfar mig anad.”