Japansk film skildrar adoption med nyanser

Ett välartat par i Tokyos lite finare delar inser att de inte kan få barn på grund av att mannen Kiyokazu saknar spermier. Efter en del vånda väljer de att adoptera ett japanskt barn genom en organisation som förmedlar barn från föräldrar som anses inte kunna uppfostra sina barn ordentligt.

I deras fall är det 14-åriga Hikari som i en hjärtslitande scen lämnar över sin nyfödda bebis, gråtande med böjt huvud medan hennes föräldrar, skamfyllda över sin dotter, står bredvid. Men fem år senare hör plötsligt Hikari av sig och har ångrat sig. Hon vill ha tillbaka sitt barn.

Regissören till japanska filmen Sanna mödrar Naomi Kawase har under sin filmkarriär ofta utforskat just familjen, inte minst sin egen. Hon är själv adopterad av sina morföräldrars syskon, efter att hennes föräldrar skilde sig.

Till skillnad från diskussionen i bland annat Sverige de senaste åren, där främst internationell adoption från och till kritiserats hårt, verkar Naomi Kawase själv ha en ganska positiv ingång till ämnet. I Japan är adoption av barn inte särskilt vanligt, runt 500 barn adopteras där varje år.

I intervjuer har Kawase antytt att hon gärna skulle vilja att fler japaner fick upp ögonen för adoption. Hon sa bland i samband med Golden Globe-galan i år att ”jag känner att mina adoptivföräldrar gav mig liv och tack vare dem är jag den jag är i dag. Jag tror att en familj ska byggas av ömhet och omsorg mellan varandra, oavsett om man har blodsband eller inte”.

Men Sanna mödrar tar inte tydlig ställning för eller emot adoption, vilket är en stor behållning. Med vackra bilder och ett berättande som tar den tid den behöver är filmen, trots ett till synes ganska tungt och komplicerat tema, både behaglig och rörande.

Vi får samma berättelse berättad ur både parets och den unga mamman Hikaris synvinkel. En kamera ofta alldeles nära skådespelarnas ansikten ger intimitet. Och man känner sympati och förståelse för nästan allas åsikter och kamp, något som kan kännas lite ovanligt och smått sensationellt i dessa tider av polemik och ökade åsiktsklyftor.

Naomi Kawase använder sig mycket av naturbilder; solindränkta körsbärsträd, dimhöljda skogar, hav och fåglar. Dessa naturens cykler som omger oss blir en kontrast mot vårt strikta samhälle och normer som ställer till det för framför allt kvinnor. För om det är något filmen är tydlig med så är det hur kvinnorna drabbas hårdast av ett system där familjen skambelägger dem och papporna inte behöver ta ansvar för sina oönskade barn. Sanna mödrar ställer helt enkelt frågan: kanske kan ett fungerande adoptionssystem ibland vara en hjälp för både barnen och kvinnorna.