Psalmerna är laddade på flera sätt

Även här hemma blev pandemin ett hårt slag mot både körer och församlingssång. Och ett ingrepp i gudstjänstfirandet som skakade kyrkfolket i grunden. Hur kunde det andligt mest hälsosamma bli det fysiskt mest hotfulla?

Visste vi inte före coronan så vet vi det nu: Psalmerna är en oumbärlig del av Svenska kyrkans blodomlopp. Ett annat tydligt tecken på detta är den ström av förslag som spontant skickats in till kyrkokansliet i Uppsala. Psalmbrevlådan öppnade inte förrän den 1 november, men så länge orkade inte de intresserade runtom i landet vänta. Att få komma med i en ny psalmbok är ett livsmål så gott som något.

I somras fick vi också biskopsbrevet om lärande och undervisning, där ett antal viktiga psalmer listades. Psalmer som ska hjälpa folk att både förstå kristen tro och emotionellt ta den till sig.

Det är just denna kombo av teologi och känsla som gör en revision av psalmboken så potentiellt konfliktfylld. Vilken tro ska psalmerna uttrycka. Och hur ska vana sångare stå ut med att texter ändras eller – hemska tanke – favoriter rensas ut?

I detta nummer av Tanke & Tro berättar Kristina Lindh varför den kommande revisionen blir den svåraste någonsin. Hon spårar också den teologiska utvecklingen i psalmer genom århundradena, från syndamedvetande till kravlös längtan. I en essä fördjupar professor Susanne Wigorts Yngvesson frågan vad det innebär – och har betytt historiskt – att psalmboken är ett bekännelsedokument.

Jonas Eek recenserar en bok om hur vi upplever och talar om musik, ett väldigt personligt förhållande som påverkas av platsen och stunden. Precis på samma sätt som det fungerar när vi firar gudstjänst.

Själv har jag varit på babypsalmsång och sett de allra minsta göra sina allra första psalmupplevelser. Redaktören önskar god läsning.