Kennicott sörjer sin mamma och får hjälp av Bach

Litteraturen om Bach har på senare år berikats med ett antal studier som varken är musikteoretiska eller biografiska, utan snarare fenomenologiska – det vill säga de inriktar sig främst på att beskriva de effekter umgänget med Bachs musik haft på författarna själva, den roll han kommit att spela i deras personliga liv.

Det är en litteraturform full av friheter och fallgropar. Ett av de mest lovordade och intressanta exemplen på den är den bok av Philip Kennicott som nu kommit på svenska. Kennicott är till vardags ledande konst- och musikkritiker i Washington Post och även krönikör i Gramophone, den mest ansedda tidskriften för klassisk musik.

Hans bok beskriver, kontra­punktiskt får man väl säga, sorge­arbetet efter den mor i vars skugga han vuxit upp och det herkuliska arbete han ålägger sig som en hjälp i detta: nämligen att lära sig spela Bachs Goldberg­variationer.

Det är nu ingenting vem som helst kan ge sig in på. Verkets svårighetsgrad är av sådant slag att det brukar beskrivas i alpina termer, ett musikens Mount Everest.

Kennicott är emellertid uppgiften någorlunda vuxen: han var själv en gång snudd på underbarn och hann innan han bytte bana bekanta sig med några av den klassiska pianolitteraturens ­centrala verk.

Att helt bemästra Goldberg ­ligger visserligen långt bortom hans förmåga, det inser han, men han vill ändå våga försöket och se hur långt in i det han kan ta sig. (Det ska senare visa sig att han efter fem års trägen övning nöjaktigt klarar av att spela cirka en tredjedel av variation­erna.)

Men det primära här är alltså inte det tekniska utfallet av företaget, utan den hjälp det eventuellt kan ge honom i hanterandet av moderns frånfälle – och också med sin egen självförståelse. Modern visar sig ha varit en gestalt av monumentala dimensioner, med ett katastrofalt inflytande över honom.

Som karaktär är hon av det excentriska slag man normalt bara stöter på i romaner: en ren tyrann som med ideliga vredesutbrott och grovt fysiskt våld hållit sonen i ett järngrepp långt upp i vuxen ålder. Ska man jämföra henne med någon gestalt i litteraturen är det närmast Kafkas far som kommer i tankarna, men han var ändå långt mildare i sin makt­utövning.

Så genomträngd är Kennicott av moderns person att han redan från början av boken gett upp allt hopp om att någonsin helt kunna frigöra sig från henne. Hon är för honom som det galler Fröding beskriver i en dikt:

Förgäves skall jag böja, skall jag rista/ det gamla obevekligt hårda gallret/ – det vill ej tänja sig, det vill ej brista,/ ty i mig själv är smitt och nitat gallret,/ och först när själv jag krossas, krossas gallret.

Just denna djupa, till synes obotliga misströstan ger Kennicotts bok dess grundstämning och gör den till en så hjärtskärande ­läsning. I långa stycken känns det som att läsa en fånglägersskildring, trots att den utspelar sig i en tämligen välbeställd och utåt sett funktionell amerikansk familj.

Musiken blev i tonåren en allt viktigare tillflykt för honom, men även där gjorde sig modern, som själv närt musikerdrömmar, påmind, och snarare än att fri­göra band musiken honom bara hårdare till henne. Det faktumet förändras sedan inte av hennes död. Kennicotts envisa övande på Goldbergvariationerna skänker honom visserligen små ljusglimtar, men håller lika mycket hans vanmakt och svartsyn vid liv.

Vid bokens slut konstaterar han också att arbetet med Goldbergvariationerna inte inneburit ­någon verklig befrielse, det har mest fungerat som en avledande manöver. Han ångrar inte företaget, men sett till dess faktiska effekt menar han att han lika gärna kunde ha ägnat sig åt fågelskådning eller någon idrott, resultatet hade blivit detsamma.

Fullt så nedslående som det ­låter är dock inte detta. Kennicott nämner det aldrig själv, men för läsaren står det klart att Goldbergvariationernas ­verkliga betydelse för honom låg på ett annat plan än det avsedda: de fick honom att skriva denna bok.

För skrivandet tycks ha haft en djupare emancipatorisk verkan på honom än pianospelandet, det har inte varit belastat med några traumatiska minnen och inte heller med samma prestationskomplex som musiken. I skrivandet har han för första gången kunnat ge röst och gestalt åt sina erfarenheter och äntligen fått modern på armlängds avstånd inom sig.

Svärtan till trots finns det också en njutningsfull ton i Kennicotts prosa, som låter ana hur roligt och tillfredsställande det varit för honom att ­arbeta i en ny litterär form. Han är långt ifrån ­någon mästare, stilen är över­lastad med metaforer och trubbiga psykologiska reflektioner, men boken är likafullt en välskriven, gripande och tänkvärd ­karaktärsskildring.

Som bok om Bach är den dock mindre lyckad. Den tillhandahåller visserligen mängder av teknisk och biografisk information om både Bach och Goldbergvariationerna, men allt­ihop filtrerat genom Kennicotts speciella temperament. För den ­religiösa sidan av Bachs musik står han främmande, liksom för dess solsida överhuvudtaget, allt det som gör att den, med Göran Tunströms ord, håller ”jublets kategorier vid liv”.

Bach är ju inte bara cerebral och virtuos, utan också omedelbar och intagande, ibland på det mest oskuldsfulla vis. Själv har jag en dotter som när hon var fyra-fem år och hörde ett stycke av Bach plötsligt stannade upp och utbrast: ”Den här musiken handlar om mig!”