Klart budskap: Utan god teologi stannar kyrkan

Det finns andra som betraktar Bibeln som ofelbar och försöker använda den som en instruktionsbok – trots att dess stora variationsrikedom med en tillkomsthistoria som sträcker sig över mer än tusen år. 

Om man sedan till denna hisnande tidsrymd lägger en ännu längre receptionshistoria, så inser man att det inte är någon enkel och entydig bok att förstå. Ja, egentligen handlar det om ett helt bibliotek, som över tid haft extremt många låntagare med väldigt olika synpunkter på innehållet. 

Biskop emeritus Erik Aurelius har ägnat ett helt yrkesliv åt att forska om Bibeln och han äger en lärdom som inte tynger, utan som gör det lättare att andas. 

I hans nya bok märks det verkligen hur roligt han tycker det är att umgås med texterna och som läsare smittas man hela tiden av den upptäckarglädje som präglar framställningen. Att den fått titeln Från Sinai till himlen: Bibliska perspektiv på tillvaron (Artos 2021) kan tyckas otympligt, men han försvarar sig med att han uppfattat sin uppgift som – ”att ta för sig ur en ocean med sked”.

Den tidigare Göttingen-professorn gör rent hus med den seglivade föreställningen om att ett vetenskapligt förhållningssätt, som också inbegriper ett historisk-kritiskt tänkande, skulle vara ett hinder för den som vill få texterna att bli levande och tala in i samtiden. 

Den stereotypa motsättningen mellan bibeltrohet och vetenskaplighet är inte bara falsk, ­detta synsätt riskerar att förråda såväl tron som vetenskaplig­heten. 

Författaren visar på ett lysande sätt att en bibelteologi med ett kvalificerat vardagsnära tilltal in i samtiden i själva verket förutsätter stor lärdom. När Erik Aurelius ägnar sig åt att anlägga ”bibliska aspekter på tillvaron” blir också resultatet närmast lustfyllt. 

Framställningen är pedagogiskt klar och vetenskapligt grundlärd på samma gång som den bärs av starka själavårdande ambitioner.

Boken återkommer regelbundet till reformatorn Martin Luther, också han professor i bibel­vetenskap, fast i en annan tid. Men de förenas i sitt intresse för hur man som kristen teolog kan förhålla sig till Gamla testamentet. 

Aurelius bok är full av infallsvinklar på denna problematik. Här finns bland annat ett kapitel om Jesu egen bönbok, Psaltaren, och hur man ska förstå det faktum att det som kom att bli den äldsta och främsta kristna bönboken faktiskt är mycket äldre än kyrkan själv, vilket föranleder frågan: hur ska man i så fall förstå Luthers påstående att Psaltaren ”klart förkunnar Kristus död och uppståndelse”? 

Aurelius har en enastående förmåga att ge klok och omdömesgill vägledning för luthersk teologi i en komplicerad terräng.

Långa partier i denna spännande bok fungerar som en upptäcktsfärd där läsaren dras in i framställningen och bibeltexten tar samtidigt ett språng in läsarens värld. Författaren visar på oväntade bibliska sammanhang, men lyfter också fram – och gör teologi av – de polemiska stridigheter och interna kontraster som gör det nödvändigt att läsa Bibeln med urskiljning.

Boken blir spännande som en deckare när författaren kommer in på de olika striderna i Nya testamentet om hur man ska tolka Abraham. När Apostlagärningarna försöker dölja – medan Paulus talar klarspråk om – att den tidiga kyrkan faktiskt höll på att sprängas redan på 40-talet, tar man under apostlamötet i Jerusalem ”det mest betydelsefulla steg som tagits i kyrkans historia”. 

Intrigerna fortsätter när författaren frågar sig vem den där motståndaren egentligen är som den dunkla författaren till Jakobs brev syftar på när han talar om att ”tron utan gärningar är död” – handlar det om en fullständig dementi av Paulus ord om tron i Romarbrevet, eller om något annat? 

Jag har egentligen bara en enda kritik mot denna otroligt innehållsrika lilla bok och det gäller att titeln Från Sinai till himlen faktiskt är alldeles för blygsam för en bok som präglas av mycket mer storslagen och långt mer omvälvande tanke: att ”Guds röst är en människas röst” och att Gud handlar och talar genom människor och natur. 

Här möter ett skapelseteologiskt anslag som, i kombination med en inkarnatorisk blick, präglar hela Aurelius teologi. Kristendom och judendom förenas i en gemensam skapelsetro, en tillit till Guds ständiga skapande som är så ”självklar” att den, liksom hälsan, oftast tiger still. Det goda är nämligen ingen nyhet. Endast något som avviker från det normala blir en nyhet. Därför skulle man kunna se nyheternas eländesrapportering som det främsta beviset på att vi faktiskt inte lever i helvetet!

Erik Aurelius är också utan tvekan den exeget och teolog som på det tydligaste sättet har vidarefört det bibelteologiska arvet från Gustaf Wingrens skapelseteologi. Man skulle rent av kunna påstå att Aurelius gör det som Wingren själv en gång själv hade velat göra, om han inte sett sig tvungen att lämna exegetiken till förmån för den systematiska teologin. 

Att denna skapelsetro är fullständigt marinerad av bibelteologi blir också tydligt genom den bok som Erik Aurelius publicerat nästan samtidigt, Gustaf Wingren som bibelteolog (Artos 2021). Jag rekommenderar varmt att man läser dessa båda böcker tillsammans.  

När författaren i ett kapitel om dopet som livtolkning ­betonar att ”något i oss måste dö för att vi ska bli ­mänskliga” kan man åter märka av inspirationen från Wingren. Men ­professor ­Aurelius uppträder inte bara som ­bibelteolog i egen rätt, ­biskop Aurelius agerar här också ­subversivt ­genom att ge kon­kreta tips om hur man rent praktiskt kan hantera och komma till ­rätta med ”mindre lyckade” delar av ­kyrkohandboken – till försvar för det lilla barnets ställning…

Barnperspektivet stod redan tydligt i fokus när Erik Aurelius för ett kvarts sekel sedan gav ut boken Guds lek & andra bibliska motiv. Men den gången blev gensvaret märkligt svalt. 

Låt inte dessa två nya böcker av Svenska kyrkans främste ­bibelteolog gå samma öde till mötes. De innehåller nämligen precis det som kyrkan i dag behöver mer än något annat – god teologi!

Bengt Kristensson ­Uggla