Konst med pulserande skiftningar

Sofia Magdalena kyrka på Sollerön är byggd i slutet av 1700-talet och är en av sex kyrkor som ingår i årets upplaga av konsttriennalen Sjätte sinnet och i den öppna kyrkan, som saknar pelare, flödar ljuset.

Vi möts för ett samtal i kyrkan ett par veckor innan Sjätte sinnet öppnar. Maria Koolen Hellmin testar och prövar var de olika delarna som ingår i installationen ska placeras, ändrar, lyfter ut och lyfter in bilderna i rummet.

En spröd musik, likt kristaller som möts, kommer och går och ackompanjerar den pulserande bildprojiceringen i kyrktaket. Det är bilder som hela tiden rör sig och ändrar form och vars färger djupnar när rummet mörknar och dagen går mot kväll.

Maria Koolen Hellmin är en väletablerad konstnär och skulptör som har jobbat med former, skulpturer och objekt under lång tid. Hennes verk av skimrande och gjutna pärlor visades i Storkyrkan i Stockholm 2010 där de var placerade på golvet bredvid Sankt Göran och draken.

Förra året genomfördes en landart-utställning i Västergötland med många deltagande konstnärer varav Maria var en. Verken visades mestadels utomhus men Maria hade ett verk som hon fick placera i en liten kyrka.

Det var en bild med pärlemor­yta placerad på ett målarstaffli vid en fönstersmyg. När ljuset föll in och ner som en färgad skuggbild över hennes bild kunde man tro att det var ett fotomontage. Det verket finns säkert med i myllan för det som nu ska visas i Sollerö kyrka.

Ute, inne, öppenhet, flödet, rymd. Dessa tankar återkommer i bilderna hon arbetat med under de senaste åren och handlar om transparens. Det är inte ”täta” bilder och i någon mening är det inte bilder utan snarare skulpturer. För rummet är där, rummet är i bilden och bakom bilden. Platt eller vidöppet.

– Det var den utmaning jag gav mig själv, säger Maria Koolen Hellmin. Att försöka frammana känslan av att det är ett öppet rum, att taket inte är definitivt, att gräset finns utanför men går igenom kyrkan. De bevingade varelserna kan röra sig fritt i ett vidöppet landskap som går genom kyrkorummet.

– Jag har uppehållit mig kring något som är skikt och lager, ­kanske tidslager. Först tänkte jag projicera en enda bild i taket men när vi sedan kunde hitta metoder för rörlig bild kändes att tid­en kommer in i bilden, kommer och går. Föränderligt, precis som livet.

Hon säger att det har varit en omvälvande process att arbeta och uttrycka sig konstnärligt på det sättet. Begränsningen att inte få skruva i väggar och hänga verken i vajrar har medfört nya lösningar och nya sätt att göra bilder. Flera viktiga personer med specialkunskap har involverats i arbetet och gjort detta möjligt.

Dessutom är det helt nytt för henne att föra in ljud i rummet.

– Jag lyssnar mycket på musik och udda musik och har fått en hang-up på elektronisk musik.

Hon berättar att musiken blev hennes följeslagare under många år när hon var svårt sjuk.

– Jag befann mig i ett sådant läge när jag nästan inte förmådde något och allt var skört. Musik blev nästan ett kroppsligt behov och en enorm tröst. Det blev jätteviktigt för mig. Men det är inte musik jag spelar upp i kyrkan utan snarare ljud. Jag är lite nervös för att det ska ta över, men min förhoppning är att ljudet kommer att addera ännu ett lager.

Lika viktig blev kameran som konstnärligt uttrycksmedel och ett sätt för henne att arbeta med skulptur, något som manifesteras i de blommor/ begonior vars blad hon fotograferat i olika stadier, slöjor och skikt. Där tiden finns med från en alldeles intakt blomma till att den börjar vissna ner, skrynkla sig samman och tappar sin färg.

Alla tidslager ligger i skikten som hon plockat isär och frilagt. Nu ligger de däruppe i taket, pulserar och skiftar skepnad. Ljust och magiskt. Skirt och lätt.

Men det måste det finnas något i rummet som landar, som är golvat och bär sin egen fiktion, som leder till någon sorts komplikation, menar Maria Koolen Hellmin. Därför finns de svarta kloten i glas med som ett viktigt inslag, klot som likt tårar både skimrar och tynger och som ska ligga vid sidan om altaret, ”rinna längs golvsockeln”.

– De har tillkommit utan att jag visste var de skulle landa. Men från de vita pärlorna kom jag till den mörka världen.

– På samma sätt som jag vill frammana känslan av ett vidöppet rum, så hoppas jag att verket i sig öppnar för många tolkningar.

– Liv och konst hänger ihop och om jag med konstnärens medel kan åstadkomma någonting och det sedan kan tolkas vidare in i en religiös kontext, är det underbart. Jag känner inte själv det behovet. Men livsfrågorna är någonstans desamma.

Landart är en konstform med rötter i 60-talets USA. Andra ord är jordkonst eller earth art, ofta ett ställningstagande mot kommersialiserad konst. Ofta installationer.