Konsten som rör upp känslor

Besökaren möts av en varningstext som förklarar att motiven kan upplevas som stötande. Några av dem hänger i ett särskilt slutet rum. Dit hör fotografiet av en svart man som lynchats till döds, liksom det av en svart man som står bunden och blir piskad, omgiven av vita betraktare. Båda fotografierna är från 1900-talets början och såldes på sin tid som vykort.

Bilderna är i sin tur fotograferade av Andres Serrano, amerikansk konstnär som genom karriären väckt reaktioner med sina verk kring religion, sex och död.

Denna gång har han fotograferat artefakter från rasismens historia. Fiskedrag och schampoflaskor med blackface-karikatyrer. En Ku Klux Klan-huva. Måltavlor från 1970-talets nöjesfält, föreställande svarta män.

Samtliga saker är inköpta 2019. Utställningen heter Infamous och ska ses som ett porträtt av rasism – den som pågick och pågår.

Bilderna är upprörande. Ändå lär de inte väcka samma ramaskri som Piss Christ gjorde 1987. Genom att sänka ner ett krucifix i sitt eget urin placerade Andres Serrano sig på topplistan över den moderna konstens mest provocerande motiv.

Inte oväntat nämndes verket Piss Christ under ett seminarium som nyligen hölls på Fotografiska. Under rubriken ”Den perfekta provokationen” snabbspolade fotografen Göran Segeholm historien om verk som väckt anstöt – från Marcel Duchamps pissoar från 1917 till Elisabeth Ohlsons Ecce Homo från 1998.

Varför har publiken rasat? I vad består provokationen? Och varför verkar mötet mellan konst och religion vara särskilt laddat?

Genom den moderna konstens faser återkommer ett antal svar. Några konstverk provocerar därför att de visar på värderingar som befinner sig i en brytningstid. Andra provocerar för att de visar verkligheter som betraktaren inte vill kännas vid.

Ibland handlar reaktionerna om att konstverket berör ett tabu.

När det gäller förekomsten av religiösa symboler ligger det sistnämnda nära till hands. Religionen rör det sakrosankta, bland både kristna och sekulära förekommer idén om tron som upphöjd och skild från det vanliga ­livet. Bara det faktum att ett ­kristet motiv förekommer i ett konstnärligt sammanhang kan upp­levas som ett slags profanering.

Reaktionen på religiöst anspelande konstverk blir på så sätt ett lackmustest för hur vi ser på religion över huvud taget.

– Om vi fullt ut tänker att religionen och de kristna dogmerna har med vårt liv att göra skulle vi inte uppleva det som provocerande att ett krucifix hamnar i ­ett urinbad eller att bilden av ett homosexuellt paradis hängs upp i en kyrka.

Det säger Petra Carlsson, professor i systematisk teologi. Hon har i många år studerat mötet mellan konst och religion. Bland annat har hon skrivit om Pussy Riot, det ryska konstnärskollektivet som 2012 väckte internationell uppmärksamhet när de framförde ett regimkritiskt performance i en katedral i Moskva.

– Reaktionerna visar att vi är vana vid att tänka att det kristna är något som inte tillhör vår vardag, och att det ska vara så.

Petra Carlsson blev starkt berörd av Serranos Piss Christ när hon först såg den.

– Det är en djup och modig tolkning av inkarnationen. Det vi minst vill förknippas med – piss, bajs och smuts – i den världen nedsänks korset. Bilden är väldigt from på det sättet.

Relationen mellan konsten och religionen är laddad. Ändå är laddningen mindre nu än förr, menar Petra Carlsson och pekar på hur kyrkokonstnärer under medeltiden kunde bli tvungna att fly landet. Från kyrkans håll har man i dag sett det mesta.

Därför blev hon förvånad över reaktionerna på Elisabeth Ohlsons Paradiset, som hängdes upp för att snabbt tas ner i St Pauli kyrka i Malmö. Den efterföljande debatten blev livlig.

– Det är ett tecken på att vi gått några steg tillbaka. Jag tror det beror dagens medielogik, tolkningarna ska kunna sammanfattas i en mening. Jag upplevde att det fanns större utrymme för nyanser när Ecce homo visades i Uppsala för tjugo år sedan.

I diskussionen om provokationens orsak och verkan är frågan om avsikt central. Den som provocerats av ett visst konstverk upplever gärna att detta varit konstnärens syfte: ”Jag blev arg, alltså måste du ha velat väcka min vrede”. Man har svårt att se att konstnären kanske inte alls haft provokationen som mål.

I en film som visas i anslutning till den nya utställningen kommenterar Andres Serrano anklagelserna om att hans konst skulle vara medvetet blasfemisk. Genom karriären har han fått upprepa sin ståndpunkt.

– Som troende kristen har jag rätt att använda kyrkans symboler, de är en symbol för min tro. Det handlar inte om att kritisera Gud eller kyrkan utan snarare hylla dem.

Såväl Andres Serrano, Elisabet Ohlson som Pussy Riot är exempel på hur synen på konstnärens avsikt påverkat reaktionerna, konstaterar Petra Carlsson. De som blivit provocerade upplever att de lurats in i en fälla: ”Här tar ni det som är vårt heliga och dansar punkdans bara för att göra oss förbannade”.

– Men om vi tänker oss att kvinnan ska få röra sig som hon vill i kyrkan eller att homosexuella ska få ta samma plats i kyrkorummet som alla andra, då är inte avsändarens ärende att provocera utan att få uttrycka de yttersta konsekvenserna av kärleksbudskapet.

Att ett verk provocerar blir då i sig ett uttryck för att konstnären avslöjat ett slags hyckleri.

Samma linje är fotografen Göran Segeholm inne på när han under seminariet på Fotografiska resonerar över tänkbara publikreaktioner på Serranos nya bilder. Kanske kommer de provocera genom att påminna om hur svårt vi fortfarande har att efterleva idealet om att alla människor är lika mycket värda.

– Kanske har vi till och med gillat att alla inte är lika mycket värda, sa Göran Segeholm.

Svenska kyrkan har sina egna motsvarigheter till de rasistiska artefakterna på Fotografiska. Antisemitiska utsmyckningar, som den så kallade judesuggan i Uppsala domkyrka. Den har i dag fått sällskap av en förklarande skylt. Runt om i kyrkan pågår bearbetningen av rasistiskt färgad kyrkokonst. I Svenska kyrkan finns också exempel på samtidskonst som använder vardagens rekvisita utan att skapa kontrovers. Dit hör Nina Bondessons altartavla, gjord av en diskbänk och uppförd i Gagnefs kyrka 2010.

Kyrkans konstkunskap är generellt sett god, säger Petra Carlsson. Men den är inte alltid representerad på de nivåer där det skulle behövas, menar hon och tar hängningen av Elisabeth Ohlsons Paradiset som exempel.

– Det finns en ängslighet och rädsla för att ta i det som kan vara teologiskt känsligt och brännande. Det gör att man känner sig handfallen i frågor som rör konsttolkning.

Petra Carlsson analyserade själv debatten om Paradiset (KT/nr 49). Där lyfte hon fram internutredningens formulering ”kyrkan måste ibland få vara något provokativ för att tydliggöra sitt budskap”.

– Jag tyckte det var anmärkningsvärt att den meningen stod där och uppfattade det som ett starkt ställningstagande för tavlan.

Fältet teologi och konst är växande. Inom den akademiska teologin pågår livaktig diskussion och konstvärldens tidigare ryggmärgsmässiga skepsis mot tro och religion börjar förändras av en ny och mer nyfiken generation konststudenter.

– Kyrkan borde verkligen ägna konsten mer resurser och tid. Konsten och kyrkan står historiskt i ömsesidigt beroende av varandra. Musik, arkitektur, kyrkokonst – man kan inte tänka sig det ena utan det andra, säger ­Petra Carlsson.