Kyrkoherden efter klockbråket: Rimligt med kortare ringning

– Jag tycker att vi måste vara lyhörda för människor, säger han.

I fredags mötte kyrkoherde Persson den klagande Pekka Heino vid Kungsholms kyrka, för ett samtal som också delvis radiosändes i P4 Stockholm. Då fick Heino veta att klockringningarna nu begränsas även dagtid.

– Jag är mycket nöjd, säger Heino till Kyrkans Tidning.

– Synd att jag inte fick kontakt med kyrkoherden direkt. Då hade jag inte behövt klaga till kommunen.

Det som fick Pekka Heino att skicka in en anmälan till Miljö- och hälsoskyddsnämnden var att klockorna ringde väldigt högt 20 minuter i sträck, en lördag i höstas.

– Då kände jag att jag måste göra någonting, säger han.

Men nu är det fred mellan honom och Kungsholms kyrka igen.

– Ja, Halleluja, säger Pekka Heino, som nu är programledare för Karlavagnen i P4.

Men är det rimligt att klockringning som pågått sedan 1600-talet inskränkts för att närboende klagar?

 – Nej, men varje människa är viktig. Vi vet aldrig vad som rör sig i en annan människas själ, säger Michael Persson.

 – Och det är rimligt att en innerstadsförsamling i en världsstad som Stockholm ser över ringningssederrna i sina kyrkor. Särskilt i en ung församling som Västermalm.

Kyrkoherden säger att församlingen historiskt sett tidigare  har justerat tiderna; själaringning som tagits bort för många år sedan och tidsangivelser nattetid togs bort för flera år sedan.

- Det är rimligt att vi som kyrka gör vårt i bullermiljön, utan att för den skull göra avkall på vårt uppdrag att bedja för världen och människor av god vilja.

Kyrkoherde Persson säger att det varit svajigt med klockringningarna i Kungsholms kyrka.Vaktmästarna har ringt olika länge, framför allt vid det som kallas utringningar vid begravningar.

– Seden var att ringa medan kistan bärs ut, som en böneringning för välsignelse över den avlidnes livsverk och frid över den avlidnas minne.

Men numera bärs kistan nästan aldrig ut ur kyrkan, utan avhämtas senare för att kremeras eller jordbegravas. Jordbegravningarna i Stockholm är väldigt få och sker inte nära kyrkorna utan på kommunens begravningsplatser.

– Så har bruket uppstått att vi ringt under den tid församlingen lämnar kyrkorummet, vilket har kunnat bli oförsvarligt länge vid begravningar med många deltagare.

– Den böneringningen är nu begränsad till två minuter, vilket väl täcker den tid det tar att bära ut kistan.

Men tiden för klockringning har redan begränsats även vid andra tillfällen, enligt kyrkoherdens beslut:

Klockringning vid gudstjänster, från 60 sekunder till 45 sekunder vid sammanringning till söndagens högmässa klockan 10.30 och veckomässa tisdag klockan 12, onsdag klockan 18 och torsdag klockan 08.30 samt vid dop, vigsel och begravningsgudstjänst. Detsamma gäller vid musikgudstjänster och konserter.

Sammanringning till söndagens högmässa är även fortsatt tre minuter med alla tre klockorna i Kungsholms kyrka klockan 11.

– Särskilda böneringningar sker efter veckans arbete så kallad helgsmål kl 18.00, då vi ringer 1 minut och 30 sekunder, och vid kombinerad själaringning och eller tacksägelseringning som sker i högmässan när ljus tänds för avlidna i hela Västermalms församling. Detta äger rum i förbönen – då ringer vi 15 sekunder.

Förr ringdes en själaringning i veckan för varje församlingsmedlem som avlidit.

Kyrkoherde Michael Persson tycker att det varit svårt att få gehör att flera av klockringningar handlar om böneringningar.

– Vi lever i en tid där tidsangivelser egentligen inte behövs, men är en vacker tradition. Många förstår inte heller idag att klockringning vid gudstjänst är en uppmaning till bön, utan tror det vara typ en skolklocka. 

– Vi vill i förlängningen bevara den goda, vackra klockringningen, som manar oss alla till bön för världen och alla människor av god vilja. Levande som död, säger kyrkoherden.