Band som rör vid hjärtat, vid den egna existensen

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Det finns minnen, och platser. Minnen som kan aktualiseras av ett ljud, en doft, en människas närvaro. Det finns minnen i kroppen, minnen i jorden, minnen i aska och blod. Det finns också band som är starkare än andra band. Band som rör vid hjärtat, vid den egna existensen.

Jag klev in i en trädgård till en kolonialvilla mitt i Gaza city, för mer än trettio år sedan. Redan då var Gaza ett ghetto med öknen åt ena hållet och havet åt det andra, men här fanns också trädgårdar, universitet, sjukhus, nyskapande projekt för psykiskt hälsa, konst.

Och som att instängdheten också adlat människorna här; jag tänker på läkaren Haider Abdel Shafi, psykiatrikern Eyad el Sarraj, på kyrkoledaren Jean Zaru. Människor som stått fria och som med ett gudomligt tålamod varit bärare av kunskap, motstånd och hopp.

Juristen Raji Sourani är en sådan människa. Han berättade, första gången vi möttes, om sin egen tid i israeliskt fängelse, om hans och hustruns längtan efter barn, och senare om att han fick frågan om att ingå i det palestinska regeringen - men avböjde.

– Jag vill vara fri. Jag försvarar rättvisan, påminner om internationell lag, men all makt korrumperar, vi har sett det om och om igen.

Vi satt på en skuggig altan och drack te. Löven föll och staden larmade utanför. Träd, som påminde mig om södra Frankrike, skänkte en särskild doft.

Nu skriver jag ett meddelande på messenger. I femton dagar har israeliska bomber fallit över Gaza, dödssiffrorna stiger för varje timma. En miljon människor på flykt, sjukhus bombas, kroppar slits itu. Hamas har styrt över Gaza i 17 år och lika länge har hela remsan varit under blockad av Israel, Egypten och därmed resten av världen. Det fanns en gång en flygplats här, det fanns en gång en dröm.

Ska jag fråga hur han och familjen har det? Jag frågar i stället lite trevande om några skolor ännu är öppna?

– Nej, nej säger han. Allt är stängt, spöklikt. Vi hinner inte begrava de döda… det är en helt unik situation. Värre än något vi upplevt.

– Ring gärna nu, alltså nu! Om några minuter brakar det loss igen.

Minnen, och platser, tänker jag. Marken där som barn jag lekte. Kaktusar som snärjt in sig i sig själva.

Det palestinska folkets berättelse om övergivna byar, kampen för återvändande och värdighet, har tystnat. Minnen av flykten, ockupationen, den havererade fredsprocessen, krigen. Det palestinska folkets minnen begravs under raserade kyrkor, sjukhus och baracker.

Jag hör sådant jag inte hört på trettio: det var inte vi palestinier som låg bakom förintelsen av judar i Europa, vi var inte där under kristallnatten. Vi har fått betala för Europas brott. Och det börjar bli sent nu att berätta vår historia.

Jag vill stanna kvar i trädgården i Gaza, med de palestinier som bara vill leva, som vill ha någon slags rättvisa efter alla år, och med de israeler som söker försoning och genomskådar våldsretoriken. Men utsikterna smalnar för varje minut: av de barn som överlever detta krig i Gaza – hur många av dem kommer att ha goda minnen, minnen av en plats som var deras? Minnen av träd? 

– Jag kommer att stanna i mitt hem i Gaza, säger Raji Sourani.  Jag vägrar att bli en del av ett nytt Naqba, då hundratusentals palestinier flydde för att aldrig mer få återvända hem.

Och jag hör löven falla över altanen, virvla i vinden.

Anne Sörman

Präst och författare