Krönika: Varför ska vi ersätta samtal med riktlinjer?

”Så ni hade vita brudklänningar på ert bröllop?” Tystnad. ”Så många har kämpat för att även samkönade ska få gifta sig i kyrkan och jag tycker hela den kampen förminskas när ni valde att gifta er i varsin vit brudklänning”. 

 När frågan om brudöverlämning återigen blossar upp minns jag alla känslor, reaktioner och tankar som omgärdade vår vigsel för elva år sedan - och då inte våra egna, utan andras. 

Vigslar engagerar och väcker känslor, det är tydligt. Både vem som går in med vem, vad parterna har på sig och inte, vem som tar vems namn. Listan kan göras lång. Men är någon av dessa frågor en fråga att ta beslut om på policynivå för hela Svenska kyrkan? 

Under de sjutton år jag varit präst har jag haft glädjen att viga många par. Merparten har valt att gå in tillsammans med varandra. Mellan varven har någon, eller bägge parterna velat gå in med en förälder eller ett syskon. Anledningarna har varierat. Många gånger har det handlat om försoning, en relation i ursprungsfamiljen har varit eller är svår och den gemensamma vandringen en bit av vägen fram till altaret visar på en intention och önskan om en ny start. Andra gånger är det amerikanska filmer, eller en kärleksfull uppväxt som gör att önskan finns där att gå upp för en del av altargången med någon från ursprungsfamiljen. Ofta är det en massa olika anledningar, och som präst minns jag dessa samtal under vigselsamtalet som varma och förtroliga.

När det nu kommit en motion till kyrkomötet som vill få till riktlinjer i frågan om vem som går med vem upp till altaret under vigslarna undrar jag var tilliten finns, både till de myndiga personer som ingår äktenskap med varandra, och till oss präster som med glädje viger förväntansfulla par. I vissa församlingar har prästerna tagit ett lokalt policy-beslut i frågan. Gott så, då sker det teologiska samtal på lokal nivå. Men att frågan om vem som ska gå med vem upp till altaret ska regleras i nationella riktlinjer, framstår för mig som lika absurt som att vi skulle förbjuda vita brudklänningar på grund av att det från början inte var en svensk tradition. 

Jag ska dock erkänna att det var svårt för min hustru och mig att få plats med våra stora klänningar jämte varandra - 1100-talskyrkans altargång var inte designad för två brudklänningar. Jag kommer trots detta inte be någon att skriva en motion till kyrkomötet om att förbjuda altargångar från 1100-talet, utan litar på att brudparen och prästen hittar ett sätt att lösa detta under vigselsamtalet. 

Seder, bruk och traditioner förändras, och vilken kyrka blir vi om vi byter ut samtal mot policys och riktlinjer? Vem kan nås av evangeliet då?

Karin Öhagen
präst i Svenska kyrkan