I julnattens evangelium kommer Josef och Maria till Betlehem, trötta och hungriga. Namnet Betlehem betyder brödets hus. Här finns en påminnelse om varför Jesus kommer: för att världen ska leva. Strax intill brödets hus ligger Jerusalem. Det namnet kan utläsas som fredens stad.
I dag härjar nöden det heliga landet. Fred, sjukvård, trygghet, det mest basala saknas för många. I Gaza står svälten för dörren. Vi kräver att de som har makt också tar ansvar för att få slut på detta. Och vi ber för, och försöker att hjälpa de nödlidande, svältande, rädda och sörjande.
För två tusen år sedan samlades unga och gamla, fattiga och rika, vänner och främlingar kring barnet i krubban. Vi står tillsammans med dem för att ta emot det han ger för att världen ska leva.
Jesus manifesterar i det han säger och gör att allt bröd i världen hör samman; han gav människor bröd, ibland bara genom att dela, några gånger på svårförklarliga sätt. Han uppmanade oss att bryta och dela brödet vidare till den som inget har. Och han gav undervisning, ”själens mat”, som hjälpte människor att växa både i sig själv och som delar av sina sammanhang.
Så som allt bröd i världen hör samman hör också allt levande samman. Denna det levandes samhörighet är sedan gammalt ett av julens kärnbudskap. Bröd och fred hör ihop, och de finns där vi och andra tar ansvar för att bygga fred och dela bröd. Det inre och yttre växandet hör ihop. Vi hör ihop med dem som lider nöd. Också i Israel och Palestina.
Brödet hör nära samman med bordet. Bordet har fyra ben, och de kan väl lite symboliskt få stå för brödets fyra aspekter: det materiella brödet jag bygger upp min kropp med, brödet jag delar med dem som ingenting har, det andliga brödet jag bygger upp min inre människa med och festens bröd.
Om vi tar bort något av benen på bordet så välter det. Och om vi gör något av benen för långt så vinglar allt. Näringen för kroppen, delandet med de fattiga, näringen för själen och festen – med dessa ben står brödets plats stadigt.
Vi behöver så att säga både zooma ut och zooma in; se helheten av hur allt bröd hör ihop men också meditera över de olika delarna i deras fulla radikalitet: Näringen för kroppen, delandet med de fattiga, näringen för själen och festen.
Så det är väl ingen tillfällighet att kristendomen ställer ett matbord mitt i kyrkan, för det är det som altaret är. Platsen där brödet bryts, bönerna sjungs och brödet delas ut; det bröd som sammanfattar näringens, solidaritetens, uppbyggelsens och festens bröd. Bröd som är gratis, bröd som man inte behöver vara värdig på något sätt för att ta emot. Därifrån sänds vi också för att dela brödet med världen.
En kristen gudstjänst utan nattvard går att fira, men den är på något sätt vingklippt när bordet inte dukas, när brödet inte syns, när Kristus bara blir ord och tanke och inte fysisk, materiell. De många bröden hör ihop, och kyrkan är en brödstad i våra splittrade liv. Vi samlas kring den nyfödde, livets bröd. Må det också vara en fredens källa.
Martin Modéus,
Ärkebiskop
