Krönika: Vid vägens slut finns ett framme där ingen ska ta vår glädje ifrån oss

I söndags firade kyrkan gudstjänst under rubriken Vägen till livet. Egentligen är det en passande rubrik för hela den kristna tron. Men, vän av ordning, invänder ändå: Hur är det möjligt, att i en värld av död, tala om en väg till livet?

När är vi framme? När är det slut? Inte minst som barn har vi alla ställt de frågorna. Oftast från baksätet i bilen på den långa resan.

”Vad menar han [Jesus] med ’en kort tid’?”, frågar lärjungarna varandra i Johannesevangeliet (16:18)? Vad betyder snart, när tiden känns så lång?

Än i dag är vi många som undrar. När tar mörkret slut? När ska påskens seger över ondskan börja märkas ännu lite mer? Det finns mycket som triggar sådana frågor: det enskilda livets vedermödor och krämpor; för att inte tala om det gemensamma livets fasor: Skotten i Skärholmen, skyttegravarna i Ukraina, de ändlösa konflikterna i Mellanöstern.

När tar det slut? När är vi framme?

Från existensens baksäte konstaterar vi att det finns så många mörka vägar som leder mot döden. I mångt och mycket lever vi i en värld av död. Ändå talar kyrkan envist om vägen till livet.

Varje liv är, i någon mening, en väg mot döden. ”Jag går mot döden var jag går” som vi sjunger i en av våra psalmer (619). Det är så det är. Det är inget konstigt, även om det kan vara nog så svårt att intellektuellt och emotionellt ta in det och förhålla sig till det. Hur vi än vänder oss är livet en väg mot döden.

Men det finns även en motsatt rörelse, en annan erfarenhet. ”Säg mig den vägen som drager till livet”, sjunger vi också, från samma psalmbok (266). Och vi sjunger utifrån påskens motsatta rörelse. Att det finns vägar som för oss mot livet, mot läkedomen och mot ljuset, också i en tillvaro full av brister och mörker.

”Nu har ni det svårt”, säger Jesus vidare i Johannestexten, och lovar samtidigt: ”Men då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er”. Vårt nu ska bytas mot ett då. Likafullt står vi kvar med frågan: Men när är vi framme?

En av vårvinterns mest diskuterade filmer är Filips och Fredriks Den sista resan. Kanske har du hunnit se den. Om inte – försök att göra det!

Filmen handlar om Filip Hammars åldrade far Lars som tappat livsgnistan. Mer eller mindre apatisk sitter den gamle läraren hemma i sin belgiska skinnfåtölj. För att få pappan på fötter igen iscensätts en resa, med syftet att återskapa och återuppleva det som har betytt allra mest för pappan under livet: den årliga bilsemestern till det älskade Frankrike.

Det ska bli en sista resa, där så mycket som möjligt ska vara precis som det var förr. Kanske kan detta bli ett lyft för pappan. Filmen blir till ett slags geriatriskt experiment.

Utan att gå in på filmens förvecklingar eller detaljer kan man konstatera att det varken blir en enkel eller entydig resa. Ingen smärtfri dans på rosor och heller ingen undergörande vallfart med kroppslig läkedom vid det heliga platserna. 

Vad man däremot också kan konstatera är, att resan faktiskt blir en väg till livet. Trots alla vedermödor och bakslag blir resan en väg till och en väg tillbaka till livet. Upp ur fåtöljen. In i bilens framsäte. Mot livet. Mot det liv som var då, men framför allt mot livet så som livet gestaltar sig nu. 

Brister och behov. Minnen och möten. Återseenden och åldrande. Tacksamhet och tårar.

Det inte finns ingen bot mot tidens gång. Och det verkar inte finnas några universallösningar mot den stora världens mörker. Vi går mot döden var vi går. Men vi går med hoppet om att det vid vägens slut finns ett framme, och att detta framme är ett liv där ingen ska ta vår glädje ifrån oss.

Och redan här och nu finns motrörelser. I filmen blev den sista resans experiment en väg tillbaka till livet. På liknande sätt blev den sista måltiden början på något helt nytt; en väg till livet för dig och mig utgiven och utgjuten.

Jonas Eek