Kvinnor centrala i norrländsk väckelse

Att resa rumsligt har effektivt förmågan att ge nya perspektiv på tillvaron. Avstånden vidgar blickfånget och vi får andra horisonter att spegla oss mot. Böcker kan faktiskt fylla samma funktion – månne ett evangelium i dessa tider då flygresor ibland känns opassande av klimatskäl. Boken Kvinnor och andlighet i norr lyfter läsaren till periferin, om inte av vår egen vardag och erfarenhet så av den nordiska kyrkligheten.

Som titeln avslöjar berikar boken forskningen med ett tidigare dubbelt bristperspektiv: det ena är Norrland som centrum för svensk kyrkohistorieskrivning och det andra framställningen av kvinnor och deras ställning i kyrkan.

Boken, vars redaktörer är Daniel Lindmark, professor i kyrkohistoria vid Umeå universitet, och Jan Samuelson, professor i historia vid Mittuniversitetet, är en tvärvetenskaplig antologi bestående av sju vetenskapliga artiklar. Den inleds med en mer personligt hållen reflektion av tidigare biskopen i Härnösands stift Tuulikki Koivunen Bylund. Inledningen ger en betydelsefull insyn i vilka strider hon som förelöpare tvingats kämpa, som präst, forskare och biskop. Men hon berättar också om den vägröjande kultur som man aktivt och medvetet arbetat fram i Härnösand; hur man hade ”gjort tiden mogen” för den dagen då Tuulikki som första kvinna insattes i biskopsämbete.

Denna boks skildring av dessa gränsmarksmänniskors öden har på liknande sätt hjälpt mig öka mitt synfält och förståelse av nordisk kristendom.

Boken är geografiskt gränsöverskridande och författad både på svenska och norska av forskare från olika nordiska lärosäten. Dess sammanhållande tema är kvinnor med koppling till Nordens norra delar, med en generös sträckvidd: från att skildra kvinnor som kom att spela centrala roller i den norrländska väckelsen, såsom tolken Maria Ventus, och kvinnliga arenor i densamma, till ”kvinnogestalters aktivt frälsande funktion” i Sundsvallsbördiga Lars Ahlins författarskap. 

Jag uppskattar de skilda perspektiven; vi gör nedslag både i skönlitteraturens värld och i historiska företeelser. De litteraturvetenskapliga ingångarna känns särskilt uppfriskande.

Ett historiskt exempel som dröjer kvar är ”lappflickan Maria” eller Milla Clementsdotter, som hon egentligen hette, vars olärda vittnesmål om hur hon genomlevt den så kallade nådens ordning blev en brytpunkt för den i norra Sverige andliga centralgestalten Lars Levi Læstadius. För honom fanns ett före och ett efter mötet med lappflickan Maria, förklarar artikelförfattaren Lilly-Anne Østtveit Elgvin. Maria blev ett levande kristendomsideal och i Laestadius predikningar framkom därefter ofta porträtt av bibliska, faktiska eller fiktiva figurer för åhöraren att leva sig in i eller leva tillsammans med.

Denna boks skildring av dessa gränsmarksmänniskors öden har på liknande sätt hjälpt mig öka mitt synfält och förståelse av nordisk kristendom.