Kyrkan behöver profeter som leder med själen

Efter ett dop för en tid sedan åkte jag direkt till barnbarnen, klädd i prästskjorta och mörk kostym med Svenska kyrkans nål på kavajslaget. Ett av barn­barnen tittade på mig och sa sedan:

– Där har jag också varit i dag!

Så gick hon och hämtade en grön påse och visade mig att hon sett precis samma krona som jag hade på kavajen – på apoteket Kronan!

För henne var det självklart att de två nästan identiskt lika kronorna hörde ihop på något sätt. Och det är givetvis ingen tillfällighet att det gång på gång upprepas i marknadsföringssammanhang hur viktigt det är med en tydlig igenkännbar ­symbol.

Men bara en symbol räcker inte. Det behövs också en text som ringar in företagets innersta idé. Den ska vara kort, enkel, sticka ut och väcka känslor. Den ska kännas tidlös och den ska ligga bra i munnen. Ett exempel på en marknadsföring som länge var mycket framgångsrik – och som inspirerades av Michelangelos målning om hur Guds finger möter Adams i människans skapelseögonblick – är Nokias: ”Connecting people”.

Logotypen ska spegla ”företagets själ”, och en enkel sökning på internet på begreppet ”företagets själ” får flera hundra träffar. Det är uppenbart att just företagssjälen blivit en självklarhet i management-världen:

”Först låg fokus på individen, då skulle vi finna oss själva. Nu jagar allt fler chefer efter företagets själ. Helt krasst kan man säga att i konkurrens om attraktiv personal och marknadsandelar går det inte längre att bara vara ett simpelt bolag. Det krävs mer. Företaget skall vila stadigt på en värdegrund, söka sin egen meningen-med-livet filosofi i ett allt högre omvärldsbrus. (…) Det är chefens ansvar att förmedla en känsla av att en arbetsuppgift är en del i ett större sammanhang som ger stolthet och värde. Chefens betydelse understryks. Det är chefen som skall hitta ”tro och hopp” där det annars bara finns ”rädsla och misstänksamhet”.      

Citatet kommer från en av de många tegelstenar som presenterar olika ledarskapsteorier. Det är en bok som bland annat läses och begrundas i den ­behörighetsgivande kyrkoherdeutbildningen: Nya perspektiv på organisation och ledarskap av Bolman och Deal.

Där står det som slutord på sidan 512 att framtidens ledare är “profeter som leder med själen.” På över 500 sidor har alltså författarna reflekterat över såväl organisationsteorier som ledarskaps­ideal, men när de ska sammanfatta sina iakttagelser så sker det med orden om att de ledare som klarar sig bäst “inser vikten av att känna och bry sig om sig själva och de människor de arbetar med. 

De är ”profeter som leder med själen.”

I boken presenteras fyra perspektiv som ­varje chef och ledare behöver kunna växla mellan: 

● Det strukturella perspektivet.
● HR-perspektivet.
● Det politiska perspektivet.
● Det symboliska perspektivet.

Mycket kortfattat handlar det första perspektivet om det ganska självklara att det behövs med­vetenhet om strukturer, organisation, roller, ansvar et cetera, men också en ständigt närvarande vilja att anpassa ritningarna till de uppgifter som organisationen har. 

Det andra perspektivet, HR-perspektivet, sätter förhållandet mellan människor och organisationer i fokus. Organisationer behöver människor (deras talanger, kompetens och energi) och människor behöver organisationer (för de många inre och yttre belöningar de erbjuder), men passformen mellan dessa behov är inte alltid den bästa. Därför förblir det en viktig chefsuppgift att se helheten och skapa arbetsglädje.

Det politiska perspektivet handlar om spänningen mellan den konkreta verksamheten i ett företag och de som har den politiska makten. Beroendeförhållanden, motstridiga intressen, knappa resurser och maktförhållanden kan leda till en stor osäkerhet kring vems intressen som ska styra företaget. I Svenska kyrkan handlar det om relationen ­mellan kyrkoråd och medarbetarlag, där det ibland kan gnissla rejält.

Det symboliska perspektivet handlar om vad som på djupet håller samman en organisation. ­Myter, värderingar och visioner ger sammanhang, klarhet och riktning. Hjältar och hjältinnor utgör föredömen som medarbetare kan ta efter. Historier förmedlar värderingar och fungerar som kraftfulla kommunikationsverktyg. Ritualer och ceremonier är ett sätt att skrida till handling i ögonblick av triumf eller stunder av misslyckande.

Varuhuskedjan Nordstrom grundades av en svensk utvandrare som öppnade skoaffär i Seattle. Hans söner utvidgade rörelsen och skapade slag­ordet: ”Kunden har alltid rätt!”

Nya medarbetare får tidigt del av företagets ­värderingar och var och en får ett litet kort med rubriken ”Nordstroms personalhandbok” i sin hand. På kortet står:

Nordstroms regler:
Regel 1: Använd ditt sunda förnuft i alla situationer. 
Regel 2: Det finns inga andra regler.

Exemplen kan mångfaldigas, men ledarskaps­litteraturen är överens, så vad har nu detta med oss, med kyrkan och med teologin att göra? Ganska mycket, tror jag, eftersom vi aldrig får sluta fundera kring vad som är själen i vårt uppdrag.

Upplysning och modernitet strök själen som ­fenomen och kvar blev bara kroppen, men i företagsvärlden har en långsam förändring steg för steg återtagit själen och dessutom personifierat före­taget. Byggföretaget Skanskas medarbetare får veta att de inte bara ska veta vad företaget är utan också vem företaget är, en levande organism med en själ som helst formulerats i ett par starka och anslående meningar. Det är en revolution, som krävs, skriv­er en ledarskapsforskare, en revolution som inte är politisk utan andlig!

Företagsvärlden har utan tvekan hämtat mycket av sin inspiration från kyrkornas och religionernas marker samtidigt som vi inom i kyrkorna kanske förlorat något när vi rationaliserade bort själen. Slängde vi kanske ut både badvattnet och barnet?
Arbetet med att söka den djupaste identiteten måste pågå hela tiden. Det är vad jag uppfattar att de många ledarskapsböckerna säger oss:

1. Vare sig vi vill eller inte behöver vi känna till de villkor som präglar kommunikationslandskapet i vår tid och förhålla oss till dem. Vi har ingen särställning genom att vara kyrka.

2. Vi kan lära oss väldigt mycket av andra i vårt arbete med frågorna kring struktur, ­organisation och planering. Vi kan bli ännu bättre på att se och ta vara på varandras resurser i arbetslagen. Vi kan lägga än mer möda ibland på att skapa ordning i ­rutiner och arbetssätt. Men vi får aldrig tappa bort evangelium: Guds villkorslösa nåd.

3. Varje ledare behöver kunna växla mellan olika perspektiv: Hen ska på en och samma gång vara ­arkitekt som skapar strukturer, katalysator för människors kreativitet, advokat som för sanningens talan och – en profet som leder med själen!

I varje ögonblick står var och en av oss vid ett vägskäl i en brytpunkt som handlar om evangelium. Chefen har ansvar för personal, budget, redovisningsrutiner, ordning och reda. Men kyrkoherden är också den som bortom ordningen inte bara behöver skapa tillit och värna anseendet, utan också klokt och med ömsinthet se människors konkreta behov mitt i vardagen.

Vi behöver förstå ”marknadens villkor”, men slå vakt om det värde som inte reducerar en människa till kund, konsument eller statistikpinne.

1958 gav Gustav Wingren ut den lilla boken Kyrkans isolering. På sitt polemiska vis konstaterar han att kyrkans isolering är ett faktum. Kyrkan är isolerad därför att hon ”bara räknar sina vinster.” Den människa som möter en sådan kyrka, kan få ”förnimmelsen av att kyrkan vill lösa henne ur samlivet med nästan” och sätta henne i ett särskilt andligt rum.

Särskilt påfallande blir detta drag, menar Wingren, när man jämför nuets kristendom med vad som skedde under reformationen: ”Då stod klostren där som ensamma torn, dit människor hade flytt ­undan världen, men nu sprang portarna upp: män och kvinnor strömmade ut ur nejet och in i jaet, in i ­äktenskap och hem, hantverk och jordbruk, ty därute i världen skulle tjänsten ske.”

Wingren skriver: ”Om någon ibland oss har ett yrkesarbete, t ex står i en butik eller lagar skor, och samtidigt vill vara en kristen, som det heter, så förlägges gärna detta specifikt kristna till en sfär utanför butiken ­eller verkstaden.” 

Frågan blir om inte kyrkan måste ta hand om människor på ett mer ”andligt” sätt? Nej, säger Gustav Wingren. Kallelsen är att vara människa i den uppgift som Gud givit här och nu och där möta nästans behov, som barnmorska, lärare, skomakare, skolbespisningsföreståndare eller präst. Det är Svenska kyrkans öppenhet som är hennes egenart och det är Svenska kyrkans egenart som är hennes öppenhet.

Wingren skrev sin bok för 63 år sedan, men hans analys har fortfarande aktualitet i det svenska kyrko­livet. Vi blir lätt en organisation som vill ”förandliga” livet, men det är i vardagen som tron prövas – mitt i världens brus – och den insikten kräver profeter. Profeter, som leder med själen!

Bo Larsson
Docent vid Uppsala Universitet och stiftsprost emeritus