Kyrkostyrelsen reducerar ­församlingarnas självstyre

Med anledning av den aktuella pandemisituationen har kyrkostyrelsen i sin skrivelse till årets kyrkomöte så omfattande förslag att både reformationen på 1500-talet och Svenska kyrkans förändrade relationer till staten år 2000 framstår som mindre revi­deringar.

Det självstyre som församlingarna utvecklade i Sverige på medeltiden och som varken 1200-talets påvar eller Gustav Vasa lyckades förhindra, vill nu kyrkostyrelsen kraftigt reducera och därmed förändra förutsättningarna för en lokalt förankrad öppen folkkyrka.

Bland förslagen finns det gemen­samma lönecentret som nu föreslås bli obligatoriskt för att få ekonomin att gå ihop. Där finns också förslaget med ett gemen­samt ekonomicenter för hela Svenska kyrkan. Kyrko­styrelsen vill också ta initiativ till tre stora utredningar, samordnad kapitalförvaltning så att hela Svenska kyrkan får ett enda orga­nisationsnummer, säkra den demokratiska strukturen till en lägre kostnad samt ändamåls­enlig stiftsindelning.

Anledningen till den mycket långt gående centraliseringen av Svenska kyrkan är enligt såväl kyrkostyrelsens skrivelse som intervju i Kyrkans Tidning med kyrkostyrelsens första vice ordförande, Wanja Lundby-Wedin, ”att man i församlingen fortsatt får bestämma hur man ska fullgöra den grundläggande upp­giften”.

En sådan uppdelning mellan förvaltning och verksamhet vittnar inte bara om dålig teologi utan blir slutet för lokalt förankrade församlingar där medlemmarna i församlingen kan bidra med sina erfarenheter och sin kunskap. En sådan uppdelning mellan förvaltning, ekonomi och personal å ena sidan och den grundläggande verksamheten å den andra sidan gjordes redan i 1930 års församlingsstyrelselag.

Då satt inte biskoparna på åskådarläktaren utan agerade teologiskt och strategiskt för att få till en annan tingens ordning. Såväl biskopsmötet som kyrkomötet fick dock böja sig för riksdagens beslut att anpassa kyrkans regelverk till den nya kommunallagen, vilket innebar drygt 30 år av problematisk dualism mellan det så kallade andliga och det vi kallar världsligt.

Kyrkostyrelsens förslag innebär en återgång till en sådan problematisk dualism. Den här gången är det storebror, nationell nivå, som tar hand om resurser och förvaltning medan församlingar och pastorat får ägna sig åt att ”bestämma hur man ska fullgöra den grundläggande uppgiften”.

Kyrkostyrelsen betonar i sin skrivelse att deras förslag är väl förankrat i stiftsstyrelserna som ser positivt på ökad samverkan. På samma sätt menar Wanja Lundby-Wedin att det finns ett brett stöd för förslagen. Men vart tog församlingar och pastorat vägen?

Som jag uppfattat debatten det senaste året så finns det verkligen inte något brett stöd för kyrkostyrelsens förslag vare sig hos de mindre och lokalt starkt förankrade församlingarna eller hos de stora församlingarna och pastoraten.

När ersättaren i kyrkostyrelsen, Åsa Ingårda, intervjuas i KT förklarar hon vikten av att lokalt kunna förfoga över administration och löneutbetalningar då det möjliggör andra viktiga uppgifter som måste ske lokalt. Detsamma har andra företrädare för mindre enheter i Svenska kyrkan berättat om i debattinlägg i denna tidning.

För de stora pastoraten och församlingarna är kyrkostyrelsens förslag ett gigantiskt resursslöseri och missbruk av de tillhörigas kyrkoavgift. Under många år har de stora enheterna utvecklat säkra och effektiva system för administration och förvaltning.

Medlemmarna har genom sin kyrkoavgift varit med och bekostat alla dessa system och förväntas nu av kyrkostyrelsen att på nytt bekosta andra system som den egna församlingen alls inte behöver.

Det är märkligt att nationell nivå bortser från den stora administrativa kunskap och erfarenhet som finns hos de stora pastoraten och församlingarna. Stiftsstyrelserna med ledande tjänstemän är trots allt endast styrelser över relativt små stiftsorganisationer.

Det är inte rimligt att ett starkt decimerat kyrkomöte, där 207 valda ledamöter inte får delta och de närvarande 44 deltar på distans, ska fatta beslut i dessa frågor som i grunden handlar om demokratin i Svenska kyrkan. Det är inte rimligt att dessa frågor ska avgöras enbart av den nationella nivån.

Fortfarande har församlingarna ett självstyre och den stora majoriteten av förtroendevalda i Svenska kyrkan måste få vara med i besluten. Varför denna brådska när beslut ska fattas som i grunden förändrar Svenska kyrkan från en öppen folkkyrka med församlingen som den primära enheten till en nationell koncernkyrka som förfogar över alla resurser?