Låga trösklar lockar unga till kyrkan

Klockan är sju och i Kyrkans hus i Orminge, i Boo församling söder om Stockholm, är det dags för församlingsassistenten Timmy Ullhag och ungdomsprästen Julia Andersson att samla ihop ungdomarna som spritt ut sig i byggnaden. Det är torsdagkväll och då träffas lärjungaskolan Boost varannan vecka. De har redan hunnit äta middag ihop.

– Det började som en ren gemenskapsgrupp, och grunden i all gemenskap i Bibeln är måltiden. I början när vi bara var ett tio-
tal personer lagade vi maten tillsammans, men det går inte längre, säger Timmy.

Nu är de så många att en förälder, som jobbar som kock, fixar maten åt dem. Ungdomsverksamheten i Boo församling har nämligen bara vuxit och vuxit de senaste åren, främst genom ledarutbildningarna. Av den senaste kullen på ett hundratal konfirmander ville 70 fortsätta.

Vad har de gjort för att bli så framgångsrika? Framför allt handlar det om att bygga relation, säger Julia.

– Att vi är samma personer, samma personal och andra ledare, hela tiden. Det byggs en gemenskap och en kontinuitet.

Har en grupp väl börjat växa kan det gå undan, nästan som av sig själv.

– Är det många som vill fortsätta ett år, kommer det bli ännu fler nästa år. När jag började 2015 gjorde vi ett nytag, med ett nytt tankesätt. Då var det faktiskt så att om åtta gick ledarutbildning första året, så var det 16 året därpå och 32 nästa år, berättar Timmy.

Från början var de två pedagoger. Sedan tillkom en ungdomsanställd, en ung vuxen som ville testa hur det var att jobba i kyrkan. 2019 anställdes ytterligare en pedagog och en ungdomspräst. Detta ha en präst vikt för ungdomsverksamheten är betydelsefullt, menar Julia.

– Ofta är man ungdomspräst på 40 procent och gör annat resten av tiden. Med en präst på heltid blir steget till det kyrkliga mindre för de unga, bilden av kyrkan förändras. Annars kan det kännas som att roliga hippa pedagoger har konfan, och så släpper man fram en trist präst och ger henne en timme: ”Försök hålla ut, allihopa!” Nu är jag en del av allt.

I Martasalen i Kyrkans hus har ungdomarna samlats i smågrupper, för att komma med förslag på vad de ska göra nästa termin.

– Det här är enda tillfället när alla åldrar är blandade, säger ­Julia.

Boost uppstod för att möta de ungdomar som inte ville bli ledare, men ändå fortsätta lära sig om tro och umgås. Annars är det ledarutbildningen som lockar. Formen har vuxit fram genom åren, i takt med att grupperna blivit större. Nu är det en trestegsraket, för att det ska bli hanterbart och för att alla ska få ut något av det.

– Innan var vi så få att det kunde bli mer individanpassat. Nu måste vi låta de som går för tredje, fjärde året få något annat, ­säger Timmy.

– Det ger dem också en chans att växa längs vägen. Annars sitter det alltid en grupp där som äger utbildningen och har alla svar, medan de nya otrygga inte vågar ta plats, säger Julia.

De märker båda hur de som kommit nya är hungriga och beredda att ta på sig ansvar. Även för den som går tredje eller fjärde året på ledarutbildningen krävs närvaro på utbildningskvällarna för att få åka på läger. Det har inte varit något problem.

– Jag tänkte att efter corona kommer vi antingen få börja om från noll, eller så blir det ännu mer. Det blev ännu mer. Det är som om de har längtat efter att få göra saker tillsammans. I slutet av sommaren kunde vi äntligen ha ett riktigt konfirmationsläger och nu är det 70 nya anmälda, ­säger Timmy.

Entusiasmen hos ungdomarna har lett till att mässan som firas en söndag i månaden blivit en av församlingens största gudstjänster.

– Det är så roligt, för de nya har ingen aning om hur det ”ska” vara, de har inget med sig om hur det förväntas vara. De är sådana mässnybörjare, har bara sett på SVT Play hur man tar emot nattvard, men de vill ändå vara med och göra saker, säger Timmy.

Att ungdomarna har roligt är viktigt, men det finns också ett allvar. Aktiviteten för kvällen är en tävling i att bygga krubbor av tandpetare och glasspinnar, men pysslet inleds med att Timmy ­läser julevangeliet.

– Det finns alltid en tanke med vad vi gör. Det här är inga lekkvällar, utan vi är en kyrka, ­säger han.

Relationerna, en allvarlig kärna och rum för växande är viktiga delar. Men Julia och Timmy lyfter också fram inkludering och öppna dörrar som en del av receptet. De har jobbat mycket medvetet med hbtq-frågor, här ska alla känna sig trygga. Och de är mycket generösa med sin tid, vill en ung människa prata ska de alltid kunna göra det.

De har bestämt att de som fyller 20 slussas vidare till verksamheten för unga vuxna.

– Det är jättesvårt, men det är en naturlig del, för att glappet inte ska bli för stort mellan de äldsta och en ny konfirmand, ­säger Timmy.

Framtidsdrömmen är att få de lite äldre att driva sin egen verksamhet, kanske som Svenska kyrkans unga. Det börjar bli dags att komma i gång med det, för även om ledarutbildningarna varit en stor framgång kan ingen verksamhet bli hur stor som helst.