Längtan efter ett heligt nu

Huset på kullen. Pastorsvillan. Dödens hus. En högst ordinär träkåk på Uppsalaslätten är sedan 17 år inskriven som epicentrum i ett av den moderna svenska brottshistoriens mest uppmärksammade fall. Eller som Expressen skrev 2004: ”Norra Europas mest kända pastorsvilla har fått ny färg.”

Då hade medlemmarna i Knutby pingstförsamling just målat om huset från ljusblått till falurött i syfte att vända blad efter mordet på pastorn Helge Fossmos fru. Nu skulle allt återgå till det normala, hette det.

I dag vet vi att det inte blev så. I stället växlade församlingen in på ett nytt destruktivt spår där misshandel, maktmissbruk och sexuellt utnyttjande var en del av strukturen. Först när en av pastorerna, Peter Gembäck, hösten 2017 polisanmälde sig själv bröts förtrollningen. Knutbyförsamlingen lades ner 2018 och domarna som följde mot Gembäck och andra innebar den officiella slutpunkten.

Ett antal böcker har beskrivit det som hänt, mer eller mindre initierat. Senast i raden är Sekten Knutby av religionsjournalisten Anna Lindman. Boken är inte bara den mest gedigna och icke-spekulativa genomgången hittills. Den rymmer också unikt intervju­material som bara kan åstadkommas av den som följt och byggt tillit till församlingsmedlemmarna under så lång tid som Lindman gjort.

Sekten Knutby ringar in de psykologiska mekanismer som driver fram det förödande skeendet. För, som Lindman skriver, ingen går med i en sekt. Den kontrollerande värld som en sluten grupp utgör börjar alltid i något helt annat. I ”kärleksbombning” – en överväldigande känsla av att vara omsluten av gemenskap och sammanhang.

Boken förklarar det nyckfulla ­ledarskapets dragningskraft; hur medlemmarna invaggas i över­tygelsen att ledaren inte får svikas. Här skildras tuktens betydelse; korrigeringen av den som anses ”fel”. Mekanismerna är kända långt utanför religionens hägn och har kallats ”love and terror”, ett spel där individen kastas mellan kärlek och hårdhet och som på ett mycket effektivt sätt skapar lydiga följare.

Men kanske mer än något annat är boken en berättelse om ­Berättelsen. Det vill säga en skildring av mytologins bärande inverkan på hur vi navigerar i världen. Som enskilda och som grupp.

Det är därför intressant att läsa Sekten i ljuset av en global pandemi. Påståendet kan verka märkligt. Kristi brud-läran, väl omskriven vid det här laget, framstår för omvärlden som djupt bisarr. Inte blir den mindre magstark genom bokens fördjupningar av fenomen som ”Bordet” (en inre elit) och ”Lyktstolparna” (ett slags sextjänarinnor).

Trots detta blir, tack vare de tid­igare församlingsmedlemmarnas egna röster, skildringen något som inte bara går att förstå utifrån de berördas perspektiv, utan också går att känna igen i sig själv.

Varför? Därför att längtan ­efter gemenskap är längtan efter en roll i ett manus.

Ett och ett halvt år av corona­isolering har passerat. För de flesta har det varit utmanande månader. Det är inte bara ensamheten i sig som känts tung. Distanseringen har också inneburit att invanda roller och manus suddats ut. Arbetslunchen, släktmiddagen och nattvarden – alla är de manifestationer av en idé om mening och uppgift och av föreställningen om min plats i världen.

Pandemin har på så sätt inneburit ett slags mytologisk förlust.

Senaste numret av Tidens Tecken, årlig kulturtidskrift från Svenska kyrkan, har titeln Den ensamma människans tidsålder. I inledningen konstaterar redaktör Mikael Kurkiala att själva förutsättningen för samtalet om ett ”vi” bygger på att människor vid en viss tid och en viss plats delar vissa grundläggande mytiska föreställningar. I ett av antologins bidrag skriver Natalie Lantz, översättare och doktorand i Hebreiska Bibelns exegetik, om vad pandemin inneburit för upprätthållandet av judiska seder och bruk.

Vid pandemins utbrott såg situationen ut att förvandlas till katastrof, berättar hon. Såväl begravningsverksamheten som den då ankommande pesachhög­tiden bärs upp av riskgruppsklassade äldre. Den yngre generationen judar, många gånger tafatta och okunniga om sedermåltidens rekvisita, stod vill­rådiga. Men snart utvecklades vad Lantz ­kallar ­”gemenskapens mirakel”. På nätet hölls live-strömmade ”Saturday Night Seder” med bland andra Bette Midler och Sarah Silverman. En miljon människor deltog. På sociala medier dök det upp instruktionsfilmer i hur man bär sig åt för att fira en ­pesachseder för första gången.

Lantz text utvecklar sig till en redogörelse över de judiska myternas verkan genom historien och i den enskildes liv. Pesach­firandet som ett återupplivande av uttåget ur Egypten. Sedermåltiden – den som övertagit det störtade templets roll i judisk tro – som ”en evighetsportal” till våra tidigare själsliga omvandlingar.

Inte minst framhåller hon den mytologiska gemenskapens upplösande av tiden. Lantz citerar Abraham Joshua Heschel: ”Innebörden av Sabbaten är att högtidlighålla tid snarare än rum. Sex dagar i veckan lever vi under de rumsliga tingens tyranni, på Sabbaten försöker vi att komma i samklang med helighet i tid”.

Vad både Sekten Knutby och ­Natalie Lantz text visar är hur pastorsvillan i Knutby inte så mycket utgjorde en annorlunda plats som en annorlunda tid. I Lindmans bok beskriver en av de intervjuade hur svårt det varit att fylla tomheten efter församlingen. Återgången till ett vanligt liv blir återgången till ett liv utanför den mytiska tid där den utvalda gruppen gestaltat ett heligt nu. Klart att tillvaron känns blek då.

Avståndet är enormt mellan en sederhögtid firad i generationer världen över och den urspårade kulten i Knutby. Men båda är exempel på hur religionen erbjuder en annanhet som bryter vardagen, liksom hur avgörande och potent denna faktor är. Det handlar om den rituella gemenskapen och den sublimitet som uppstår därur.

Sekten har alltid erbjudit en miljö där man kan kliva ut ur tidsandan. Att många sekter hämtar fröet till detta ur religionen beror på att det är religionens kärnämne. Också i den mest mellanmjölkigt svenskkyrkliga mässa bryter evighetens tideräkning in. Alla deltar i uppståndelsens mytolog­iska drama. Även i det sekulära samhället kan finnas upplevelser av mytisk tid. Vissa epoker erbjuder känslan av att nu förändras världen och vi är en del av det. Som till exempel 68-rörelsen ­eller Berlinmurens fall 1989.

I sin bok skriver Anna Lindman om sektens kännetecken. En av många avgörande ingredienser är ofta att gruppens högsta mål och sanning står i konflikt med det omgivande samhället. ­Natalie Lantz är inne på samma spår när hon återger en berättelse ur Talmud om en man som planterar ett träd, väl medveten om att det inte kommer att bära frukt förrän han själv är död och hans barnbarn blivit vuxna. Historien lär att människan behöver plantera träd för framtiden utan tanke på egen nytta av frukterna, ”hon behöver samhället och andras respekt”.

Nya sekter kommer att födas. Pandemins sönderslagna sammanhang kommer att återuppstå. Den goda och den destruktiva gemenskapen kommer alltid finnas sida vid sida. För människorna i villan som var blå men målades röd var omvärlden fiende. För alla oss som i ett och ett halvt år levt under virushot är det en lättnad att äntligen få lägga just den föreställningen åt sidan.