Människor i ­mörker – men inte utan hopp

Med böcker som Kärlekens antarktis, Beckomberga, Darling River och Drömfakulteten har Sara Stridsberg skrivit in sig som en av våra främsta författare och dramatiker. I höstas kom hon så ut med novellsamlingen Hunter i Huskvarna. Den innehåller elva noveller vilka utspelar sig, i vanlig stridsbergsk anda, i tillvarons utkanter, ofta nära eller under vattnet.

I flera av novellerna finns en saknad efter en mor eller långa, nattliga bilfärder med en fadersgestalt. Stridsberg har själv sagt att skrivandet för henne handlar om att rädda någonting in i ljuset. Redan i den inledande titelnovellen, där vi får möta Hunters pappa och hans ”kollegor” på parkbänken i Huskvarna, vävs människorna samman av sina erfarenheter av att ha abdikerat och gjort det med stolthet.

I novellerna skildras ofta människor som har en stark dragning neråt, till det mörker som en gång formade dem. I flera av novellerna berättas hur karaktärerna leker med döden. Vännerna som i novellen ”Hunter i Huskvarna” lägger sig på vägen i svarta sopsäckar för att i sista stund och innan det framrusande fordonet krossar dem slänga sig av vägbanan. De vill inte dö men ändå ”att något skulle hända, att någonting skulle explodera”.

Eller som i novellen American hotel där mannen ber sin älskade om att få hjälp att dö. När till sist den älskade i kärlek tillmötesgår hans vilja, skottet faller och han ligger döende på golvet förstår läsaren att det inte var döden som han önskade sig. Han ville bara att något skulle ta slut.

Dessa ofta våldsamma uppgörelser med livets inneboende smärta innebär inte att hoppet om frihet och förlåtelse saknas. Tvärtom. Det är som om hon skriver in ljuset och mörkret i varandra.

I novellen Lone Star State skildrar Stridsberg processen att förlåta på ett sätt som för tankarna till dagens försoningsprocesser. Huvudpersonen åker till fängelset och besöker kvinnan som mördat hans syster. ”I åtta år ville han döda henne, sedan förlät han henne. Det var det svåraste han gjort i hela sitt liv.” Han gav upp och det var då han blev fri.

De karaktärer som ofta återkommer i Stridsbergs världar är de vingklippta, de som upplever sig stå utan makt att förändra sina liv men som ändå har en längtan efter något annat. Stridsberg har en speciell kärlek till dem. Därför blir litteraturen ett rum för empati, en plats där det går att närma sig det som är främmande och göra det mindre främmande.

Det ryms så mycket i en människa och Stridsberg försöker inte sy ihop de olika delarna hos dem som hon gestaltar. Det är som om hon vill säga att människan är fulländad som hon är.

Kristin Windolf