Mohammads flykt fortsätter - efter sju år i Sverige

Tidig septembermorgon på Rue de Crimée i norra Paris. På trottoaren utanför ett vandrarhem står 23-åriga Mohammad Ahmadi mitt i en grupp unga backpackers från hela världen. Förväntan i luften, det ser ut att bli en underbar dag för att utforska staden.

Men Mohammad ska inte åka upp i Eiffeltornet eller köa till Louvren. Det har gått två dygn sedan han bröt upp från sitt svenska liv 200 mil norrut i Kilafors, Hälsingland. Nu måste han hitta en plats där han kan resa ett tält att bo i.

Det är andra gången han söker tryggheten i ett annat land. Första gången var 2015 när han lämnade Iran – han bodde bara i Afghanistan som mycket liten – och tog sig till Europa och Sverige. Först var han i Nynäshamn men när det första utvisningsbeslut kom och han blev åldersuppskriven från 17 till 19, skickades han till ett anläggningsboende i Kilafors.

I december 2016 kom det definitiva beskedet om att han förväntades ”återvända” till landet där han knappt satt sin fot. Han förlorade platsen på boendet och sattes bokstavligen på gatan.

Det var då Eva och Weit öppnade sitt hem för honom.

Kvällen innan Mohammad kliver på tåget till Frankrike sitter de i sitt vardagsrum och berättar hur det gick till.

– En kvinna frågade om någon kunde hjälpa honom och jag åkte hem och förklarade att vi skulle få en inneboende, säger Eva som heter Blomberg Svensson i efternamn och var SFI-lärare på Komvux innan hon pensionerades häromåret.

– ”Hur länge då?”, undrade jag, säger Weit som bara heter Svensson och har varit lärare.

– ”Jag vet inte, några veckor kanske”, svarade jag, säger Eva.

Mohammad har bott hos dem i nästan sex år. Han betraktar dem som sina föräldrar, de ser honom som en son och deras tre vuxna barn har i honom fått en lillebror.

Medan Weit identifierar sig som ateist är Eva troende och aktiv i kyrkopolitiken för Vänsterpartiet med en ordinarie plats i kyrkofullmäktige i Bollnäs pastorat och som ersättare i församlingsrådet och stiftsfullmäktige i Uppsala stift.

Hon säger att den asylprocess hon följt på nära håll har fått henne att tappa förtroendet för Migrationsverket.

– De har inte försökt sätta sig in i Mohammads tro, de har inte försökt förstå.

Klockan nio nästa morgon står han och väntar på tåget. Han är lite för varmt klädd i både jacka och tröja med huva, men jackan har inte fått plats i hans lilla ryggsäck och under jeansen bär han av samma anledning ett andra par byxor.

I bilen på vägen dit, under ett kort stopp då Mohammad är inne på Konsum och handlar något att dricka, förklarar Eva att de bestämt sig för att hålla skenet uppe.

– Bryta ihop får vi göra när han har åkt.

När tåget närmar sig går det inte längre att hålla tillbaka tårarna.

Tillvaro utan möjligheter

Det var när han i slutet av augusti fick ett brev om att hans utvisning vunnit laga kraft som Mohammad bestämde sig för att åka.  ”Du ska därför så fort som möjligt ordna en flygbiljett med avresa omgående.”

Att fortsätta vara papperslös i Sverige, en tillvaro utan möjlighet att studera eller jobba och tjäna egna pengar på laglig väg, är inget Mohammad ens har övervägt.

– Jag känner mig som en pensionär. Jag kan inte hela tiden sitta still, jag måste testa andra vägar, säger han.

I brevet stod det också att han inte fick lämna Sverige på annat sätt än ombord på ett flyg till Kabul. När han ett halvt dygn efter avresan närmar sig färjeterminalen i Trelleborg stiger därför hans nervositet. Kommer gränspolisen att stoppa honom? Kanske sätta honom i något av Migrationsverkets förvar?

Men inga poliser syns till, varken på den svenska sidan eller i Travemünde nio timmar senare.

Väntar en andra våg

Många – det exakta antalet är okänt, men det handlar om flera tusen – har lämnat landet på samma sätt sedan början av 2017. Då hade Afghanistan just skrivit avtal med Sverige om att ta emot sina utvisade medborgare, vilket gjorde det möjligt att verkställa utvisningar på ett sätt som inte funnits tidigare.

Samtidigt som chartrade deportationsflyg började lyfta från svensk mark började unga utvisningshotade afghaner ta sin tillflykt till andra länder. I synnerhet till Frankrike där myndigheter och domstolar gjorde en annan bedömning av säkerhetssituationen i Afghanistan och inte utvisade med samma iver.

Volontärer i Paris väntar nu på en andra våg från Sverige. Precis som Mohammad är det många som söker asyl på nytt – och många får avslag.

Under årets första sex månader har Sverige utmärkt sig genom en avslagsprocent på runt 50 procent, en högre andel än i något annat europeiskt land. I länder som Italien, Tyskland, Nederländerna och Österrike så gott som samtliga asylansökningar till uppehållstillstånd, enligt uppgifter från EU:s statistikkontor Eurostat.

I Frankrike har beviljandegraden legat på cirka 70 procent.

Eva och Weit funderade på att ha en avskedsfest innan han åkte, men det ville inte Mohammad. I stället blir sista kvällen stillsam med Josefin Forsberg som enda gäst. Hon är komminister i Hanebo­-Segersta församling i Bollnäs kommun och det var en söndag ett par veckor tidigare som hon fick höra om det slutliga avslaget och att Mohammad bestämt sig för att åka.

– Eva släppte bomben klockan 10.59 och gudstjänsten skulle börja 11. När klockorna ringde sjöng jag första psalmen men sedan gick det inte längre.

Hon ursäktade sig och sa att hon precis fått ett svårt besked.

– Som tur var fanns det en sångkunnig kyrkvärd där. Jag bad honom ta lovsången och gick ut i sakristian och grät.

Josefin Forsberg döpte Mohammad i november 2021 efter att han gått och läst för henne i tre månader. Strax därpå preskriberades hans första utvisningsbeslut och han kunde söka asyl på nytt.

Precis som i den första processen framhöll han att han tillhör folkgruppen hazara som historiskt varit förföljd och under talibanrörelsens förra period vid makten, 1996–2001, utsattes för flera uppmärksammade massakrer. Och naturligtvis berättade han om sin kristna tro, som knappast skulle uppskattas av talibanerna sedan augusti 2021 åter kontrollerar Afghanistan.

Inte "geniun"

Men inget av detta tog Migrationsverket fasta på.

I utvisningsbeslutet som kom i mars stod det att Mohammads dopbevis bekräftade att han döpts in i den kristna tron. ”Dock bedömer Migrationsverket att endast det faktum att du är döpt, varit aktiv i kyrkan samt skaffat dig en kristen gemenskap inte ensamt kan göra tillförlitligt att du konverterat till den kristna tron utifrån en genuin personlig, religiös övertygelse.”

Beslutet överklagades och i juni var Mohammad på muntlig förhandling i migrationsdomstolen i Stockholm. Inför rättens ledamöter berättade han om sin tro, om hur Markusevangeliets första elva verser talar till honom, men han tyckte att responsen andades okunskap.

– De sa: ”vi fattar inte!” Men om de inte gjorde det, hur skulle jag då kunna förklara? Jag kunde ju inte hälla något i munnen på dem för att de skulle känna det jag känner. Om de inte förstod Bibeln så var det inte mitt fel!

Några veckor efter Migrationsverkets utvisningsbeslut publicerade  EU:s asylbyrå EUAA en omfattande analys där hazarer, konvertiter och personer som på annat sätt blivit ”västerniserade” pekas ut som särskilt utsatta för risk i Afghanistan. Följderna kan bli dödliga, slog EUAA fast.

Men inte heller migrationsdomstolen ansåg att Mohammad skulle löpa sådana risker eftersom han, enligt rättens mening, inte har en kristen tro.

Mohammads dopbevis som Josefin Forsberg har undertecknat, har alltså blivit avfärdat två gånger. Hon tycker att det är kränkande, som att beskyllas för att ha döpt någon som egentligen inte är kristen.

– De påstår ju att jag har begått tjänstefel och då borde det vara upp till biskopen och domkapitlet att avgöra det, vilket skulle kunna resultera i en varning eller en erinran eller till och med att jag blir avkragad.

Klockan halv två på natten kliver Mohammad ur en svarttaxi som kört honom de sista 50 milen från Köln i Tyskland till Porte de la Chapelle i norra Paris. Rutten är populär bland människor utan pass eftersom de löper mindre risk att hamna i poliskontroller än om de åker tåg över gränsen.

Efter bara någon minut är han uppvaktad av två andra afghaner. De är i hans egen ålder men ser slitna ut. Mohammad uppträder avvisande på ett sätt som inte rimmar med hans annars milda framtoning.

– De ville sälja hasch, förklarar han när de har försvunnit igen.

Under broarna i närheten där motorvägen norrut börjar, bredde tältläger tidigare ut sig. Men han behöver inte gå ner i mörkret och undersöka om de fortfarande finns där utan kan tillbringa resten av natten i en sovsal på vandrarhemmet på Rue de Crimée.

Det är där han nästa morgon står omgiven av uppspelta backpackers. Klockan är inte mer än åtta men temperaturen närmar sig 25 grader. Efter att ha gjort sig av med en matlåda som tagit upp plats i ryggsäcken behöver han som tur är inte längre ha dubbla byxor.

Detta är alltså starten på hans franska tillvaro, men vart ska han ta vägen?

En markplätt under en bro i Bobigny, alldeles utanför ringleden som omgärdar Paris, blir första anhalten i sökandet efter en plats där han kan bo. Kartongbitar på marken och drivor med skräp skvallrar om att det har funnits ett läger här. De enda som nu syns till är två män som ligger och sover på brofundamentet.

Mohammad är samlad men det märks att han blir rädd. Är det så här han ska leva?

Nästa stopp är Svenska kyrkan i de fashionabla kvarteren nära Triumfbågen. För några år sedan var den en trygg punkt där flyktingar som lämnat Sverige kunde tvätta kläder och få hjälp med översättningar och att tolka franska myndighetsbeslut. Men förutom ett språkcafé som drivs av volontärer är verksamheten numer avvecklad och Mohammad ser inte mer av kyrkan än de stängda svarta järngrindarna ut mot trottoaren.

Han börjar bli stressad. Hittar han inte rätt blir det nödvändigt med ännu en natt på vandrarhem, men det är ingen självklarhet för någon som måste hålla hårt i sina pengar. Dessutom saknar han pass och en nitisk receptionist skulle därför utan vidare kunna neka honom tillträde.

Han hittar ett filmklipp på Tiktok.

– Var är det här?

På den ryckiga sekvensen syns några tält och i bakgrunden tornar Julikolonnen upp sig, minnesmärket över franska revolutionen som står på Place de la Bastille.

Vi åker dit och hittar mycket riktigt ett 50-tal tält innanför en avspärrning. En ung kvinnlig aktivist från organisationen som ordnat lägret och har volontärer där dygnet runt, förklarar att platsen är avsedd för flyktingar som är 18 år och yngre.

Mohammad säger sanningsenligt att han är 23 och blir därför inte insläppt.

– Jag vill inte ljuga.

Han blir tipsad om platsen under bron med de två sovande männen där han var och tittade i början på dagen. Det är inget alternativ, förklarar han.

I stället bestämmer han sig för att slå sig ner några tiotal meter från lägret, på en grusig remsa intill en boulevard där några tält står på rad.

Det blir Mohammads nya hem. Frågan är hur länge.

Lämna fingeravtryck

Inom några dagar kommer han att besöka den franska migrationsmyndigheten och lämna sina fingeravtryck.

Om avtrycken inte ger träff i EU:s gemensamma databas Eurodac kan hans asylprocess börja direkt. Sannolikheten är då stor att han beviljas ett franskt uppehållstillstånd inom några månader.

Men det är mer troligt att de matchar med de avtryck han vid två tillfällen lämnat hos Migrationsverket. Enligt EU:s Dublinförordning är det då möjligt för Frankrike att skicka tillbaka honom till det land där han först sökt asyl, alltså Sverige.

Oron över att bli ett Dublinärende har då och då under resan dykt upp som ett mörkt moln. Den som har otur med fingeravtrycken måste vänta i ett och ett halvt år utan rätt till understöd, innan det blir möjligt att söka asyl i Frankrike. Så lång tid i tält?

– Det skulle vara svårt, säger Mohammad.

Men nu är han i alla fall här, långt bort från sitt svenska utvisningsbeslut.

– Jag har bara ett liv. Och jag vill leva det utan oro och rädsla.

Thord Eriksson

Kyrkans tidning har sökt Migrationsverket företrädare för att ställa frågor om verkets kompetens att bedöma kristen tro och att utvisa konvertiter till Afghanistan.