Möjlighet att säga nej lockar fler att säga ja

I utkanten av Sundsvall ligger Birgittakyrkan. Det är en liten 70-talskyrka i mörkt tegel som hör till Sköns församling. I församlingshemmet intill har det precis serverats sopplunch efter veckomässan och i köket slamras det med disken.

– Vi har servering till alla gudstjänster. Att sitta i kyrkbänken är en sak, men att sitta runt ett fikabord sen – då lär man känna varandra, säger Ulrika Marklund.

Hon har jobbat i Sköns församling i 23 år. Sedan ett par år tillbaka har hon gått från att vara församlingsassistent till att ha rollen som HR-koordinator. En av hennes uppgifter är att samordna församlingens ideella krafter.

Och ideella finns det gott om. På ett år passerar upp emot 200 personer som gör en frivillig insats för församlingen.

Inom Sköns församling är man inte rädd för att testa nya koncept för ideellt arbete. För ett par år sen hade man ett system där man fick poäng för de insatser man gjorde. Poängen kunde sedan användas för att få ekonomiskt bidrag till resor och kurser. Nu är församlingen i startgroparna för att dela upp allt ideellt arbete på fyra ledord: diakoni, undervisning, gudstjänst och mission. Varje grupp ska få anpassade utbildningar och stöttning som behövs för de uppgifter de utför.

– Det handlar om att hitta de uppgifter som vi ser att det finns en poäng med att de görs ideellt. Det har inte bara handlat om att få fikahjälp en söndag, vilket ideell verksamhet ibland reduceras till, utan att hitta de delar som någon annan gör bättre än vad jag och Ulrika gör, säger kyrkoherde Andreas Sundström.

Martin Blomberg började engagera sig i församlingen genom en grupp som vandrade till Spanien för fem år sen. Nu har han gjort allt från att sälja lotter, hjälpa en grupp med unga pilgrimer och besöka äldreboenden.

– För mig skapar det en inre ro, en otrolig tillfredsställelse, att vara med i den här gemenskapen men också att kunna hjälpa till. Det behöver inte vara så stort, men att känna att man kan bidra med någonting, det tycker jag är makalöst, säger han.

De andra församlade nickar instämmande. Gruppen, som stannat kvar efter sopplunchen, har ett åldersspann mellan 18 och 80 år. De är alla goda vänner och tar sig gärna an uppgifter tillsammans.

– Det här är min kyrka, mitt andra hem. När man ger av sig själv får man väldigt mycket tillbaka i kyrkan, både tro och förtröstan, och att det känns så bra, säger Majvor Vilander.

– Jag tycker att det här är väldigt meningsfullt. Jag missar inte en gång utan ställer upp ännu mer i stället. Och när jag inte orkar längre får jag komma hit och äta i stället.

I Sköns församling finns många tillfällen för ideella och övriga församlingsbor att mötas. Utöver soppluncherna varje vecka har man tacokväll en fredag i månaden, arrangemang under allhelgona och ett sommarcafé vid Sköns kyrka.

När café Kyrkstugan kommer på tal blir stämningen ivrig och alla vill dela med sig av sina bästa erfarenheter och minnen. Det har blivit en viktig knytpunkt för generations­överskridande möten. Där får församlingens ungdomar en chans till sommarjobb och de äldre bidrar med bakverk.

– Det är ju roligt att göra saker tillsammans. Det är olika åldrar och bakgrunder och man kan ha så roligt tillsammans. Ibland jobbar man tills man är så trött att man håller på att dö, men då är man också det tillsammans, säger Ulrika Marklund.

För henne är det viktigt att vårda kontakterna med de ideella och hon lägger mycket tid på att bjuda in folk och på att höra av sig till de som inte ­dyker upp.

– En del jobbar jättemycket och har kanske tre–fyra barn hemma, så de kanske kan hjälpa till en gång i kvartalet medan andra kanske kan en gång i veckan. Då måste man som ideell känna att det är helt okej om jag säger nej för att jag inte kan i dag.

Både Ulrika Marklund och Andreas Sundström bär med sig en tydlig filosofi om varför det är viktigt att avsätta tid och utrymme för att engagera ideella.

– Det är församlingsbornas församling, inte min, jag bor inte här. Därför måste man också få känna sig delaktig. Jag har en grundfilosofi som jag bär med mig från Amanda Carlshamre (före detta förbundsordförande för Svenska kyrkans unga, redaktörens anmärkning) om att personal ska vara möjliggörare, inte utförare. Och det tänker jag ofta på, att man som personal får kliva bakåt ett steg, säger Ulrika Marklund.

– Ideella ska inte ses som något billigt komplement till anställda, utan det handlar om att människor som deltar och gör uppgifter i församlingen är församlingen. Vi anställda råkar bara jobba här, säger Andreas Sundström.

Att Sköns församlings ideella känner sig hemma i sin kyrka är det ingen tvekan om. De har samma skämtsamma jargong med kyrkoherden som mellan varandra. Samtidigt är de inte rädda för att gå in på det mer allvarsamma. Flera av dem har kommit till kyrkan efter att ha blivit ensamma sedan livspartnern har gått bort.

– Jag gick hit på samtalsgrupp när jag blev ensam och det är det bästa jag har gjort, för man fick så många vänner som satt i samma sits, berättar Majvor Vilander.

Ulrika Marklunds ihärdiga arbete med att alla ska känna sig välkomna men inte pressade verkar också ha nått fram.

– Det är så roligt. Det är inget tvång – får jag frågan och ­säger nej är det ingen som gnäller. Men vi säger nästan alltid ja, för vi vill vara här, säger Anette Blomberg.