Som Kyrkans Tidning berättat så visar den färska medlemsprognosen från Svenska kyrkans forskningsavdelning att ungefär en tredjedel av svenskarna kommer att vara medlemmar i kyrkan år 2051. Vi har frågat några alldeles nyvigda präster om hur de ser på framtiden.
1. Svenska kyrkan kommer ju att minska enligt prognosen. Hur ser du på att tjäna i en kyrka som krymper sett till antalet medlemmar?
2. Ser du några hoppfulla tecken för kyrkan?
3. Vad kan kyrkan göra för att människor ska vilja vara kvar och gå med i den?
Anna Brannius, 31 år, Strängnäs stift
1. Jag går in med inställningen att det får lösa sig på vägen. Vi kommer säkert att möta utmaningar, men vi behöver inte måla f*n på väggen innan vi vet vad vi har att jobba mot.
2. Jag tycker att statistiken som visar att det blir fler konfirmander är ett hoppfullt tecken. Jag är född 1993 och jag tycker att jag bland mina jämnåriga märker av en nyfikenhet på vad vi håller på med. Det blir mer djupgående frågor, jag har fått frågan vad jag har för bibelsyn.
3. Jag tror det är viktigt att vi i kyrkan är människor bland andra, att vi inte blir någon elitkyrka. Det kan också vara lite farligt om vi börjar jaga medlemmar för mycket, vi måste våga stå för det vi stå för och så får folk ta ställning till det.
Julia Magnusson, 40 år, Luleå stift
1. Det är inte en fråga jag reflekterat så mycket över. Vi vet ju att utvecklingen är så här, och vi får ändå fortsätta att vara kyrka och lita på att vi har något att erbjuda. På ett sätt har vi varit en minoritetskyrka länge. När jag växte upp var det bara en minoritet som gick på gudstjänst, så känslan av att vara en minoritet tycker jag inte är konstig.
2. Det klart det finns hoppfulla tecken. I den kyrka jag jobbar i har vi konceptet Messy Church. Det lockar väldigt många människor, och det handlar inte bara om att vi äter mat tillsammans. Jag tror man känner att Jesus är här.
3. Jag tänker att kyrkans huvuduppdrag är att sprida evangelium. Det är kyrkans uppgift, och vi får inte låta den skymmas av försök att få en bättre statistik.
Nils Wik, 28 år, Uppsala stift
1. Det går inte att ignorera siffrorna. Att vi som en tidigare statskyrka förlorar medlemmar är inte så märkligt. Men jag har funderat mycket på sättet som vi mäter. Om vi skulle mäta engagemanget i kyrkan så tror jag att det finns en annan berättelse. Det jag funderar på är hur vi skapar meningsfulla sammanhang för dem som vill vara med i kyrkan.
2. Absolut. Jag tänker framförallt på de ungdomar som söker sig till kyrkan. Konfirmationen, som jag jobbat mycket med, har blivit i ropet, och jag har upplevt en stark energi i det. Det var så jag själv fann vägen in i kyrkan, genom ungdomsverksamhet. Det är något vi har rätt att vara hoppfulla över, jag tror att de sammanhang där vi möts på riktigt är värdefulla.
3. Jag tror det viktigaste som kyrkan kan göra är att lyssna på församlingsbor och medlemmar. Vad vill de göra med sin kyrka? Jag tror inte på att ett kyrkokansli ska fundera ut vad medlemmarna vill ha, utan vi måste prata med dem. Och fler måste bemyndigas, medlemmarna ska inte bara vara deltagare utan medskapare.
Tina Wilhelmsson, Härnösand
1. Som nyvigd präst ser jag mycket fram emot att tjäna i Svenska kyrkan. Jag tänker på allt fantastiskt vi gör tillsammans. Vill människor vara medlem är det underbart, men jag har full respekt för de som inte vill vara medlem. Med det sagt hoppas jag såklart att många ska vilja vara med och känna att det är deras kyrka.
2. Ja, varje dag. Svenska kyrkan har en möjlighet att skapa utrymme för gemenskap, vilket jag upplever att människor längtar efter. När jag ser kyrkobesökare mötas och se på varandra med glädje, då känner jag att Gud verkar.
3. Nu när jag prästvigdes fick jag goda råd från barnen och ungdomarna i vår församling. Det handlade bland annat om att jag skulle hjälpa till att städa, lyssna på dem, gå till kyrkan, tro på Gud, vara mig själv och framförallt att vara snäll. Vi kan också inspirera andra genom att prata om vår egen tro och dela med oss av våra tankar, så att andra också vågar öppna upp och dela med sig av sin tro och sina existentiella funderingar.
