Ojämnt kriminaldrama med kyrka som skådeplats

Oroliga bybor har samlats till möte i kyrkan. På plats finns också den lokala polisen och prästen Sam (Tobias Hjelm). Mitt i diskussionen slås kyrkportarna upp och fyra män kommer in. Tre av dem, tatuerade och muskulösa, stannar och slår sig ner i en av bänkarna längre bak i kyrkan. Den som uppenbarligen är ledaren fortsätter fram längs altargången och stannar när alla kan se honom. Han talar lugn till samlingen av människor och säger att han blev besviken när han inte själv fick en kallelse till mötet, det handlar ju trots allt om honom och hans gäng. Det går inte att ta miste på den hotfulla stämningen.

Scapegoat är ett kriminaldrama som till stor del utspelar sig i en kyrka och där prästen Sam är huvudperson. När ett kriminellt gäng från Danmark flyttar till det lilla skånska samhället hamnar Sam i en pressad situation. Tidigare har han levt ett liv långt från vigselsamtal, körövningar och konfirmandträffar. När de nyinflyttade börjar rekrytera bland kyrkans ungdomar ställs han inför ett val. Ska han använda sig av sina tidigare erfarenheter och agera eller titta åt andra hållet? Han våndas när han ser vad som håller på att hända, men vilka gränser är egentligen okej att korsa för den goda sakens skull och hur långt ska man gå för att försöka rädda någon som kanske inte själv vill bli räddad?

Flera av nyckelscenerna är inspelade i Tygelsjö kyrka. Förutom Sam tycks det enbart vara en anställd till som jobbar i församlingen, körledaren Berit (Marika Lagercrantz). Hon är en sorts alltiallo i vars arbetsuppgifter det ingår att hålla koll på Sams kalender och installera kameror för att kunna sända gudstjänsterna digitalt. Barnkörer från Höllvikens församling medverkar i filmen. Deras klara röster utgör tillsammans med det vackra kyrkorummet en fond av oskuld och skönhet, en kontrast mot allt det mörka och våldsamma.

Det är tydligt att regissör Marcus Ovnell haft som ambition att göra en intensiv thriller à la History of violence (2005). Men tyvärr är Scapegoat för otydlig i sitt berättande för att lyckas nå ända fram. Det är synd, för det finns potential.

Många av bilderna är snygga och vissa scener lyckas framkalla den där knipande känslan av fasa i magen.  Men det saknas dynamik för att känslan av ångest och intensitet ska kunna betyda något och bli till spänning. Det är så mycket blinkande ljus och spänningsmusik att det nästan blir tjatigt och karaktärernas drivkrafter kommer inte fram ordentligt.

Även skådespelarinsatserna är ojämna. Dejan Čukić som gangsterbossen Andreas är stundtals skräckinjagande och stundtals en aning komisk. Tobias Hjelm fungerar som avdankad buse, men ser obekväm ut i prästrollen. Scapegoat vill mycket men lyckas trots högintensiv dramatik inte engagera.