Ondskan omkring oss

Marcus Gustafssons idé är inspirerad av Moa Karlberg, som fotograferat hus där människor utsatts för trafficking, och Hanna Persson som även hon sökt upp och tagit foton av mordplatser.

Vilka platser är det du fotograferat?

– Platser, välkända och mindre kända, som står för något hemskt. Alla är speciella på något sätt och kräver något nytt av mig som fotograf. På vissa ställen har mordet skett ganska nyligen, det gör att det känns nära. På någon plats har den som mördats varit väldigt ung, då är det särskilt tungt att vara där.

Hur gick tankarna när du besökte platserna?

– Det var väldigt svårt att känslomässigt sätta sig in i att det var mordplatser. Eftersom jag hade läst om fallen kände jag ju till förhistorien. Men när man kommer till en skogsdunge en solig sommarmorgon är det ändå svårt att förstå vad som hänt och dessutom försöka förmedla det. Hur gick det till, hur såg det ut? Man bygger upp ett scenario i sitt huvud.

– En plats kan vara så mycket. Historien bakom och det man faktiskt ser – den kontrasten kan vara väldigt stark.

Vilken är din starkaste känsla när du tittar på bilderna?

– Det är inte obehag, utan det centrala är hur ofattbart det är. Jag kan tänka mig att de personer som varit inblandade eller är särskilt berörda kan uppleva platserna som jättehemska. Men för den som kommer dit en tid efteråt och inte har någon direkt koppling till det som hänt, är det väldigt svårt att förstå.

– Det får en också att tänka på alla platser man går förbi och där det hänt mord och andra hemska saker, utan att man vet om det. Det onda är ju verkligen runt omkring en överallt.

Tänk på alla platser man går förbi och där det hänt mord och andra hemska saker, utan att man vet om det. Det onda är ju verkligen runt omkring en överallt.