– Det var så många duktiga medverkande, så många höjdpunkter, så det är svårt att välja ut några höjdpunkter. Men om jag måste välja: Leif Stinnerbom, konstnärlig ledare för Västanå teater, var magisk. Och avslutningsmässan i Karlstad domkyrka hade allt som en bra gudstjänst ska ha. För att inte tala om dansmässan i domkyrkan på torsdagskvällen.
Vad tyckte du fungerade mindre bra? Var det något som överraskade?
– Det var ju just det som var så härligt, att allt fungerade så bra. Jag har varit med att arrangera många olika konferenser och fortbildningar under årens lopp, och det brukar alltid vara något som går fel eller som man som arrangör tycker blev mindre bra. Men här fungerade allt oerhört väl. Alla medverkande presterade liksom lite bättre än vi hade förväntat oss, trots att vi hade höga förväntningar i utgångsläget.
– Det som speciellt överraskade oss som arrangerade det hela var den goda stämning som infann sig, och som växte under konferensens gång. Den heliga Anden var närvarande på ett mycket speciellt sätt.
Är du nöjd med antalet deltagare? Hur många hade ni hoppats på?
– Vi hade räknat på något mellan 300 och 500 deltagare. Nu kom det 420, och det är vi glada över. Samtidigt, med tanke på hur bra utfallet blev, hade jag önskat att fler fått uppleva detta.
Hur ska man få fler i Svenska kyrkan att brinna för den pedagogiska utmaningen på samma sätt som du och många av de andra på festivalen gör?
– Entusiasm smittar. Det är hemligheten bakom allt framgångsrikt utvecklingsarbete. Nu är det bara att köra!
Av alla de tal och uppmaningar som du gav, vilket budskap vill du att deltagarna skulle ta med sig hem?
– Det faktum att Svenska kyrkan står inför en pedagogisk utmaning. Och att oavsett hur vi svarar på den utmaningen, så är en sak säker: det är vi som kyrka som har pucken. Det är vi, du och jag, som har ansvaret att föra berättelsen vidare. Det är vi som har ansvaret att ta detta på allvar. För det nya i situationen är, att gör inte vi det, kommer ingen annan att göra det åt oss.
Vad blir nästa steg?
– Ska programmet bli framgångsrikt måste det rotas ute i församlingar och stift. Det är inte uppe i Uppsala som det spännande sker, det är i Nössemark, Färjelanda, Bogen och Björneborg. Kan vi rota programmet ute i stift och församlingar är allt vunnet.
