Ord som inte tar mark förlänger förtrycket

Jag har några lådor i mitt arbetsrum. De är fulla med predikningar handskrivna på papper i A5-format, behändiga att hålla i handen och med en snabb rörelse byta blad och börja läsa från nästa. Texten är tät, snedställd blyerts, svårläst för mig som inte är van. Mellan några blad finns tidningsurklipp, som det från när andra världskriget bröt ut. 

Det är komministern Gustaf Johnssons predikningar. Han har bevarat alla han skrev mellan 1916 och 1950. Jag fick dem av hans barnbarn, åkte dit en mörk höstkväll och lastade in dem i bakluckan. Hon hade tagit kontakt med kyrkokansliet som mejlat Enskilda högskolan för att se om vi var intresserade. 

Först var jag tveksam, är varken historiker eller homilet, alltså predikoforskare. Men så kollade jag upp vem han var, såg att han arbetat i det som hette ”Hotagens lappförsamling” under de år då lappförsamlingarnas vara eller icke vara debatterades, då renbeteslagen antogs som skapade ett sår i det samiska folket i Sverige, en reva mellan ­renägande och icke renägande samer som ännu inte är läkt, och under åren av rasbiologisk framfart där Svenska kyrkan var delaktig.

Rasbiologiska institutet låg närmsta granne med Uppsala domkyrka, i dekanhuset där jag läste till präst utan att en enda gång få höra om kyrkans nära koppling till rasbiologi i just det huset några decennier tidigare. 

I Svenska kyrkans vitbok beskriver Lars Thomasson hur lappförsamlingarna försatte samerna i ett utanförskap. De hade inte rösträtt, inte inflytande, deltog inte i den reguljära församlingens kyrkostämmor eller prästval eller över huvud taget i några frågor kring kyrka och skola, berättar han och sammanfattar: ”De stod med andra ord helt utanför det gängse samhällslivet i sina hemsocknar och kommuner.” 

Thomasson beskriver också hur prästerna i lappförsamlingarna motsatte sig att de skulle upplösas. Men Gustaf Johnsson utgör, tillsammans med Johan Söderholm i Frostviken, de två undantagen. ”Det är inte precis tilltalande, att rasen ger anledning till församlingsbildning”, argumenterar Gustaf Johnsson. Det är inte försvarbart att låta en församlingsgräns utgöras av en rasgräns, menar han, mitt i rasbiologins tidevarv. Söderholm, som är på samma linje, säger att om lappförsamlingarna upplöstes skulle det innebära en klar förbättring av ”lapparnas medborgerliga ställning”. 

Samtidigt verkar Gustaf Johnsson ha hittat en andlig källa i de så kallade ”lappmässorna”. I debatten tillägger han att han förutsätter att just mässorna ändå ska bestå, ”för de äro präglade av en säregen innerlig stämning”. Jag har inte hittat fler citat från honom än så, men de få orden låter ana att han upplevt en värme, närhet och en speciell andlighet som han inte vill vara utan.

Jag och hans barnbarn håller kontakten medan jag läser hans predikningar. Jag frågar henne över sms om hennes morfar ”lapprästens” roll bland samerna. Hon svarar: ”Som jag förstår och minns från vad mamma berättade var han engagerad i samerna och hade god kontakt med dem. Många besökte prästgården för råd och dåd.” 

Sedan skickar hon en bild på en samisk ordbok, eller Lärobok i lapska språket, som den heter, och skriver: ”Boken är väldigt sliten så han har nog gjort tappra försök att lära sig” 

Vad säger då predikningarna? Hur märks de omtumlande tiderna ute i världen där två krig avlöser varandra och i Sverige, där stora övergrepp tillför nya skador i den redan såriga relationen mellan den samiska minoritetsbefolkningen och den svenska majoritetsbefolkningen? Hur hanterar han det han står i teologiskt i sin förkunnelse? 

Svaret är enkelt: Till synes inte alls. 

Livet omkring honom märks över huvud ­taget inte i hans predikningar. Krigen kommer och går, debattvågorna går heta, statliga övergrepp sker, människor föds och dör, men den lutherska ­läran förblir densamma. Gustaf Johnsson förkunnar evangeliet rent och klart, i god och klassisk ­lu-thersk anda, utan att en enda gång göra en ­uttalad koppling till den verklighet han står i. 

Jag tror det är därför jag inte skrivit om honom förrän nu. Jag har inte vetat vad jag ska skriva. Inte velat skriva illa om en älskad morfar som dessutom verkar ha förmått stå emot 1930-talets rashysteri. Inte heller velat ignorera det faktum att en präst förkunnat i 34 år utan att någon gång låta förkunnelsen landa i de tider, den trakt, de marker, det folk, han verkar i.

Och utan att, vad jag vet, någon gång ha lämnat predikstolen till en samisk predikant.

Gustaf stod i en etablerad predikotradition. Jag känner igen hans grepp och utläggningar från det jag vet om äldre tiders homiletik. Han gjorde som han lärt sig under utbildningen och han gjorde det dessutom bra. Kanske säger hans predikningar därför något om den luthersk-kristna majoritetsteologin. När jag läser den samiska, lutherska teologen Tore Johnsen tänker jag att de dessutom vittnar om hur den skiljer sig från samisk luthersk teologi.

För vad säger det att en luthersk präst kunde förkunna som om evangeliet var helt oberoende av tid och rum? Vad säger det att den lutherska läran var så utan markkontakt? 

Johnsen beskriver det lutherska tänkandets framväxt, spårar utvecklingen tillbaka till medeltiden då Thomas av Aquino förde in ett tänkande där åtskillnaden mellan andligt och materiellt var tydlig. Gränsen mellan naturligt och övernaturligt var också striktare i hans tänkande än den ­varit tidigare. 

Tänkandet och teologin förändrades förstås under århundradena efter Aquino. Upplysningstiden kom och gjorde att tro på demoner och onda andar blev alltmer marginell. Men tanken om en tydlig uppdelning mellan naturligt och övernaturligt bestod, skriver Johnsen. 

Den var också självklar för de lutherska reformatorerna. Naturen hörde till materien, den materiella sfären, och där fanns inte det andliga och inte heller någon inneboende övernaturlighet. Det övernaturliga var, i den mån man trodde på det, snarare något som liksom bröt in i det materiella. När man talar om det övernaturliga är det just denna sorts tänkande som finns i bakgrunden – ett tänkande där naturen i sig själv inte innehåller det andliga utan där det andliga är just över och alltså utanför naturen.  

Johnsen har ett rikt material av intervjuer med samer som beskriver sin kristna andlighet. Sammanfattningsvis visar materialet att relationen mellan det naturliga och det övernaturliga, det andliga och det materiella ser annorlunda ut i den samiska, kristna andlighet han möter. 

En av hans informanter berättar om ett uttryck hon hört äldre släktingar använda: ”Kom ihåg att du är lounddugáhppálat!” Nordsamiskans lounddu betyder natur (i genitiv) och gáhppálat betyder del, alltså: ”Minns att du är en naturens del, du hör naturen till.” Som människa hänger du samman med de marker och landskap du bebor, det är något du inte får glömma. 

När Johnsen ber henne utveckla förklarar hon att det handlar om att människan är gjord av natur, därmed beroende av den, en del av den. Det får mig att tänka på den skapelseberättelse jag hört lyftas fram i samiska sammanhang – den där Gud tar stoft från marken och formar människan. Ha-adam (hebreiska för människan) formas av ha-adamah (hebreiska för jorden).  

På ett sätt är det ju självklart. Jag är en del av ­naturen och hade inte kunnat sitta där jag sitter nu om marken inte bar mig, om naturen i och omkring mig inte möjliggjorde en stund för skrivande just här och nu. Ändå framstår det samiska uttrycket främmande i den majoritetssvenska kultur jag rör mig. Inte felaktigt, kanske, bara som något man inte säger. 

Mina föräldrar och lärare förmanade mig aldrig på det sättet. Visst lärde de mig att måna om naturen, djuren och växterna, men inte för att naturen var en del av mig och jag en del av den, inte för att jag var beroende av djuren och växterna. Snarare tvärtom. För att de var något annat än jag och att de var beroende av att jag var snäll. Nästan som om de var ett slags undersåtar som jag skulle ta hand om. 

Att tänka så skulle dessutom vara mer i linje med hur jag lärt mig att tänka om min plats i världen som kristen. Jag hade blivit förvånad om en präst i Svenska kyrkan rungat ”Minns att du är natur!” däruppe från predikstolen ett par meter över marken. ”Minns att du är beroende av livet under kyrkgolvet här och träden därute, minns att du och de hör samman.” Det hade inte låtit särskilt lutherskt, snarare lite flummigt och grönavågenaktigt. 

Är det att dra det för långt att tänka att en sådan uppdelning också gjorde det möjligt för predikanter som Gustaf Johnsson att liksom låta förkunnelsen lätta från marken? Är det långsökt att tänka att den strikta åtskillnaden mellan ande och materia i lutherskt majoritetstänkande påverkat hur man lade ut evangeliet? Att livet, marken, människorna inte fick plats, att själva teologin var abstrakt, inte silad genom jorden under våra fötter, inte beroende av den materiella verklighet som våra kroppar och liv är en del av. Kanske.

Men Tore Johnsen menar att en primitiv eller magisk världsbild länge fungerat som en motbild till det lutherska tänkandet i nordiska länder. Han menar också att det nu är dags att göra upp med den motsättningen. För han menar att motbilden fortfarande lever kvar.

Inte på så sätt att präster i dag inte talar om det faktiska livet omkring dem, men på så sätt att det fortfarande finns en osäkerhet kring hur man som teologer och kyrkor hanterar upplevelser av övernaturlighet och andlighet i naturen, tingen och materien omkring oss. Detta gäller lika mycket i konservativa som i mer liberala miljöer, konstaterar han. Därför behöver vi söka nya vägar framåt. 

Har då Gustaf Johnsson något att lära en kyrka som vill öppna sig för en avkoloniseringsprocess i relation till det samiska folket? Jag vet inte. Men jag bär med mig bilden av hans slitna samiska ordbok och berättelsen om hans handfasta närvaro på samma plats i 34 år, år då förtroenden byggdes, då man lärde av varandra medan man bars av samma marker, där i norra Jämtlands karga skönhet. 

Under de senaste åren har jag arbetat med frågor om samisk-kristen och majoritetskristen andlighet. I boken Marken, andligheten (Polaris) beskriver jag den inre resa jag gjort under det arbetet och i ett ­dokument för Svenska kyrkan som publiceras under året diskuterar jag de mer teologiska aspekterna. 

Gustaf Johnsson finns inte nämnd, varken i boken eller i dokumentet. Jag har inte lyckats skriva om honom förrän nu trots att jag arbetat med hans predikningar bredvid mig. Jag har fortfarande mycket kvar att lära, men en sak tror jag att jag har förstått, delvis tack vare mötet med honom: I försoningsprocessen med det samiska folket får svaren inte bli marklösa. Då är de inga svar. Abstrakta formuleringar som inte tar mark, som inte hanterar markfrågor, är en fortsättning på en historia av övergrepp som pågått i flera hundra år.

Petra Carlsson Redell