Pastorn har siktet inställt på trygghet

Helena Forsberg är klädd i fältuniform 90, basuniformen inom Försvarsmakten, och ser därför ut som vilken annan grönklädd soldat som helst som rör sig på Berga örlogsbas.

– Hej!

Ibland stannar hon upp någon sekund och frågar något, ibland blir det några fler ord om någon aktivitet som är på gång. Alla verkar veta vem hon är, alla hälsar tillbaka.

– Hej!

Ansvar och relationer som marinpastor

Som marinpastor på Berga är hon ensam ansvarig för själavården på basen – som rymmer såväl grönklädda som blåklädda – alltså soldater i armén och matroser i marinen. Det ansvaret innebär att det är hon och ingen annan som måste skapa sitt jobb: det gäller alltså att synas och skapa relationer.

Och bara på de timmar som vi får hänga med henne blir det uppenbart att det är precis det hon har gjort: överallt relation.

Och som marinpastor är arbetet skarpt i alla lägen, och det finns ingen naturlig ”av”-knapp.

– Det var en handledare som fick mig att förstå att när jag är i matsalen så är det skarpt arbete. Det är inte min lunchrast. Och det är under fikapausen som jag kanske jobbar som hårdast.

Existentiell krislåda

Helena Forsbergs kontor ger samma intryck. Litteratur, handböcker, uniformer. På skrivbordet ligger en låda med texten ”Existentiell krislåda. En lättsam verktygslåda för allvarliga frågor”.

– Det är inte min idé, men jag önskar att det var det, säger hon medan hon packar upp och visar innehållet:

– Här är material för att göra en liten figur som man kan berätta en liten hemlighet för. Penna och papper och en liten dagbok för att skriva ner det man tänker och känner; en mjuk sten att krama som ger tyngd och trygghet. Och sen en burk för att fånga något i, kanske en doft eller något annat. Men också som man kan skrika i. Och så ett ljus, en spegel för reflektion, att titta bakåt eller att se sig själv.

– Den är verkligen ett bra samtalsstöd och en konversationsstartare.

Dagbok som hjälp för reflektion och minnen

Det här med dagbok är också något som Helena Forsberg vill att fler ska skriva och hon har tillfällen där hon lär ut metoder för att komma i gång.

Det finns flera skäl till det. Ett av dem är för att de ska komma ihåg vad de är med om här. För många blir det bara en enda röra av allt och de kommer inte ihåg någonting från de första veckorna om de inte skriver ner det, men sen också för reflektionen skull, vad har varit bra i dag? Vad har varit svårt i dag?

– Jag säger: skriv ner tre saker som varit bra och en sak som har varit svår. Det är viktigt att lyfta fram fler positiva saker, utan att undvika det som varit svårt. Men fokus behöver vara på det positiva som också hänger ihop med tacksamheten.

Pastor och soldat – en balansgång

Hon visar uniformen med det broderade strålkorset på båda ärmarna på kavajen, som visar att hon är pastor i marinen.

– Korset symboliserar att du är jämställd med den du talar med så att jag är inte underordnad någon och jag är heller inte överordnad, säger hon och lägger till att korset inte alltid är den självklara symbol som många kanske väntar sig:

– Det var en soldat i en irländsk bataljon i Liberia som frågade om jag var prickskytt.

Erfarenheten från Liberia 

Liberia. Det var där Helena Forsberg gjorde utlandstjänst 2006, som anställd i Försvarsmakten och som en del av FN-uppdraget i landet. Upplevelsen före under och efter den tiden blev omvälvande på många sätt.

– Man är med om någonting som är svårt att beskriva för andra. Det är en stor personlig utveckling som äger rum som man kanske inte ser frukterna av förrän långt, långt senare i en massa olika sammanhang.

Den upplevelsen gav också blodad tand: hon visste att hon någon gång ville fortsätta inom Försvarsmakten. Efter jobb som bland annat präst i Sjömanskyrkan i London och universitetspräst i Uppsala har den förhoppningen blivit verklighet: sedan två år tillbaka är titeln marinpastor.

En roll på Berga och Västerhaninge

På Berga, som ligger söder om Stockholm, är hon på halvtid. Andra halvtiden jobbar hon som ”vanlig” församlingspräst i Västerhaninge.

Helena Forsberg visar oss kapellet. Här firas gudstjänst varannan måndag klockan halv sex – en tid som passar såväl värnpliktiga som anställda.

– Men man får prova sig fram lite grann. Vi har ingen musiker, ingen vaktmästare. Man får liksom göra allting själv. Gudstjänsten är väldigt inkluderande i enlighet med den militära själavårdens uppdrag.

Det finns inga krav på mässa – här hålls inga högmässor – och betoningen ligger på reflektion och återhämtning. En del i det är tystnadsövningar inspirerade av Ignatius av Loyola, ett eftertraktat tillstånd mitt i det ständiga ­sociala surret på luckan.

Gruppnivå och enskilda samtal

Antalet värnpliktiga har ökat snabbt på Berga. När Helena började fanns det 100 – nu är de uppe i 400. Och fler väntas det bli i framtiden. Det innebär bland annat att jobba mer på grupp­nivå:

– Det gäller att få dem att känna sig trygga så att de kan prata med varandra eller med sina befäl om det som dyker upp. Sedan har vi enskilda samtal också, men det går inte att erbjuda det till 400 personer.

Navet i gruppverksamheten är i marinhemmet. Det ska, som alla soldathem, vara ”som ett vardagsrum” för återhämtning och rekreation. Även om lokalerna är väl tilltagna, så blir det ofta trångt när den militära själavården bjuder in till aktiviteter.

Temakvällar 

En sådan är de omtyckta temakvällarna som Helena har tillsammans med värnpliktskonsulenten Mira Fargallo-Dillner och marinhemsföreståndaren Carina Wilson – ett ypperligt tillfälle att bjuda på stöd och vägledning i grupp. Det blir också en möjlighet att presentera vad den militära själavården gör och kan erbjuda.

Den militära själavården är något som både uppskattas och efterfrågas.

– Pastorn som institution gör människor medvetna om att döden är ständigt närvarande i just den kontext vi befinner oss och i uppgiften som Försvarsmakten har fått i vårt demokratiska samhälle. Men också om moraliska frågor som: Var går min gräns? Vad är viktigt för mig i mitt liv? Vad är jag beredd att döda för? Att dö för? Vet andra det om mig? Vem behöver jag dela sådana viktiga frågor med?

Militära själavården är ett sätt att förbättra den existentiella hälsan. Precis som du ska ta hand om kroppen, träna, äta bra, sova och återhämta dig bör du ha en vältränad själ, menar Helena.

Vilka egenskaper är bra om du vill jobba som marinpastor?

– Social behöver du vara. Och inte vara allt för ängslig. Sedan kan jag själv tänka: kommer jag att klara det där? Ska jag gå så långt? Kommer jag att fixa det? Och så bara gör man det. Det handlar lite om att våga.

Bibelns fredsbudskap är tydligt. Det kan förklara den skepsis kring den militära själavården som Helena Forsberg ibland möter inom kyrkan.

Men det budskapet bottnar i de strider och det våld som också går som en röd tråd i Bibeln. Och när det gäller värnpliktiga och anställda i Försvarsmakten har de ett uppdrag som lagts på dem, och som gör dem sårbara och utsatta.

– Vi måste stötta och finnas vid deras sida och följa med även i det skitigaste uppdraget. Svenska kyrkan har också fängelsepräster. Det betyder inte att vi är intresserade av brottslighet.

Vilken är din relation till vapen?

– Jag gjorde GMU (grundläggande militär utbildning) för utlandstjänsten i Liberia. Då fick jag lära mig hantera AK5 och har gått igenom alla skjutprov, även pistol för det hade jag i tjänsten. Jag tycker inte det är jättekul, men jag tycker att det är viktigt att kunna hantera det som alla andra här kan hantera.

Vapen blir det när vi senare hänger med en grupp värnpliktiga som genomgår en utbildning i först vård och sedan montering och genomgång av granatkastare. Helena Forsberg står med och lyssnar. Hon ska inte lära sig att hantera pjäserna, men vill ändå vara en del av de värnpliktigas ­erfarenheter, berättar hon.

Skarpt läge jämt, alltså.

Värnpliktigas syn på marinpastorn

Under dagen ställer jag några frågor till soldaterna om hur de ser på marinpastorn, och alla berättar att pastorn är ett positivt inslag – inte minst under övningar i fält.

– Då är man med samma män­niskor väldigt länge ibland. Då är det väldigt skönt att ha någon annan att snacka med. När man inte har tillgång till telefonen så har man en pastor – som är väldigt, väldigt lättillgänglig. Och det är väldigt skönt att veta, säger instruktören Noah Opard som återgår till att visa hur siktet på granatkastaren fungerar.