Pensionären som jobbar heltid i fjällen

När Kyrkans Tidning besöker Peder Jonson i Tärna församling håller han i niondeklassarnas alternativa skolavslutning i kyrkan – en av många uppgifter för en präst i glesbygd. För två år sedan kom han som vikarierande pensionär till församlingen som ligger i Västerbottens inland och gränsar till Norge. Det blev en välkommen lösning på glesbygdsförsamlingens vanliga problem: svårigheten att få en präst som stannar en längre tid.

Tärnabyborna var först skeptiska till vikarien. ”Vad ska du göra här? Hur länge stannar du?” frågade de. ”Jag gör inget som ni inte vill, och jag stannar så länge ni vill ha mig” blev Peder Jonsons svar.

Peder Jonson har vikarierat i flera församlingar utan avbrott sedan han åldersmässigt gick i pension 2013. Under sin sista ordinarie tjänst som domprost i Luleå blev han allvarligt sjuk, med risk för livet. Han tog sig igenom sjukdomstiden och kände sig i form för att jobba igen.

Men varför fortsätta just som präst? Efter 40 år kan ju annat hägra.

– Jag fick en andra chans i livet. Kyrkan har betytt så mycket för mig, nu kan jag ge tillbaka lite, förklarar han.

Det är inga problem att bo i kappsäck och växla mellan hemmet i Piteå och den lilla stugan i Tärnaby. Ibland jobbar han tre veckor i sträck, ibland en kortare period.

– Det fungerar bra, jag gillar det här: fjälluft, fjällröding, fjällcykling – allt som börjar på fjäll-.

Bygden präglas av dalgångar och fjäll, skogar och vattendrag, och ger Peder Jonson utlopp för intressena idrott och friluftsliv. Själva prästjobbet är förstås på många sätt som i vilken annan församling. Han gör allt från att förrätta begravningar till att predika, vara konfirmandlärare, besöka skolorna och över huvud taget finnas med när något händer i socknen.

– Man blir en alltiallo – jag förväntas finnas med i väldigt många sammanhang. Man måste tycka om det vanliga församlingsjobbet. Jag saknade det ibland som yrkesverksam. Här är jag tillbaka till grunden för präst-yrket. Man är församlingens tjänare, inte dess herre.

Peder Jonson berättar om församlingslivet: gudstjänster i kyrkan och kapellen, men också regelbundna byagudstjänster runtom i socknen. Församlingen har bara en handfull anställda men de tar hand om en hel del verksamhet. Dessutom finns en EFS-präst som har vissa uppdrag. De förtroendevalda är ovanligt många och de är aktiva och engagerade i verksamheten.

– De är inte rädda för lite tokiga idéer, och det har jag ganska gott om.

Under sportlovsveckorna hålls gudstjänster av besökande turistpräster. Andra kollegor har Peder Jonson i grannförsamlingen Sorsele och i frikyrkoförsamlingarna, men visst blir det ändå ett enmansjobb.

– Man måste klara av att jobba själv. Jag har stor nytta av mina utlandsår för Skut. Där lärde man sig att improvisera, det fanns ingen annan att luta sig mot, liksom här.

Till skillnad från en korttidsvikarie slipper inte Peder Jonson jobbets administrativa sidor, men han säger själv att han aldrig har gruvat sig för att vara chef, att förhandla med facket eller ta tag i personalfrågor. Och arbetet har han och kollegorna planerat för ett år framåt – blir det någon annan på posten finns det något att utgå ifrån.

För att församlingen på djupet ska bli hans – och han församlingens präst – är det viktigt att ha social kompetens, säger Peder Jonson.

– Ingen annanstans där jag har varit har det varit så viktigt. Det tar minst ett år att lära känna folk. Den sociala samvaron i vardagen betyder hemskt mycket. Jag får hälsa på varenda kotte när jag går i en affär. Och själv säger jag alltid ”vi i Tärna församling”, aldrig ”de”. Jag har lärt mig att värna det lilla sammanhanget.

Vad är svårt med att komma som vikarierande präst?

– Man måste bygga förtroende på en helt ny plats, i en okänd miljö. Hur gör jag? Jag lägger mycket energi och tankar på det. Det har tagit ett år – sedan gäller det att behålla förtroendet också.

Hur kan församlingen underlätta för en vikarierande präst? I Tärnaby handlar det om att lösa bostadsfrågan. Peder Jonson hade en tillfällig bostad innan han kunde byta till sin nuvarande lilla stuga.

– Det var lite rackligt från början. Det handlar om att få den lokala församlingen attraktiv, så att någon kommer och vill stanna ett halvår i stället för två veckor.

Vad ger jobbet i Tärnaby dig?

– Möten med människor. Karaktären på den här församlingen är speciell – folklynnet, livsbetingelserna.

För Peder Jonson är människorna i bygden längs Umeälvens nordligaste dalgångar lite annorlunda och har en överlevnadsförmåga. Dem träffar han på de många hembesök han gör, i dalgångar där människor bor ytterst ensligt.

– Sådana ställen har jag varit på, i väglöst land, där man tror att ingen kan bo. Dit har jag tagit mig med snöskoter, båt och fyrhjuling, och fått träffa människor som bor helt ensamma.

Så vad är drivkraften att jobba som pensionär, för Peder Jonson och för andra präster?

– För mig är det att lära känna nya miljöer och träffa spännande människor, som är starka och lite speciella, som bär en egen drivkraft att göra något bra av det här stället.

Han möter sådana människor både bland kyrkoråd och anställda.

– De brinner för församlingen – var annars finns det anställda som ställer upp på sin fritid och kokar kaffe och gör pitepalt?

– Man måste också ha en inställning att ständigt vilja göra något nytt. Fortfarande finns det mycket i yrket som jag inte stött på tidigare. Det håller hjärnan lite levande.

Han håller med om att ekonomin kan vara ett motiv, för den som har dålig pension.

– Men jag tror inte att jag har stött på någon pensionerad präst som jobbar där det har varit huvudsaken.