Råd till dig som ber för andra

Någon har kommit till kyrkan för att få förbön. Förebedjaren börjar bönen med ”kom, helige Ande”. Vad händer då – känslor jagas upp och personen som får förbön faller mer eller mindre spontant till golvet?

Om detta är farhågan, kanske en församling drar sig för att ordna personlig förbön. Men med 40 års förbönserfarenhet tycker Staffan Stadell att han kan lugna de oroliga.

– Det som händer är definitivt inte stora gester och känsloutfall. I stället kanske det kommer en tår och en känsla av frid. Anden är ju hjälparen, den som går vid vår sida, en osynlig närvaro som processar i oss, säger Staffan Stadell och tillägger:

– Sen kan man ju inte säga att Svenska kyrkans stora risk är att det blir för mycket oväsen, rörelse eller spontanitet. Vi skulle tvärtom må bra av ett skeende som berörde oss känslomässigt på det stillsamma sätt som Anden oftast gör.

En liten bok om förbön heter den 100 sidor långa skriften, nästan i fickstorlek, som Staffan Stadell och Leif Nordenstorm skrivit. Eller egentligen är det Leif som skrivit, säger Staffan, som påstår att han själv ”saknar strukturen och disciplinen”. Men boken bygger på de kurser i förbön som Stadell under många år hållit vid Fjellstedtska skolan i Uppsala, där Nordenstorm är direktor.

De konstaterar att Jakobsbrevet i Nya testamentet uppmanar de första kristna: Smörj de sjuka med olja och be över dem, så ska Herren göra dem friska.

Det låter enkelt. Men sjukdomen försvinner ju inte alltid. Och även av andra skäl kan det vara svårt att be för andra. Den som kommer till förbön kan å ena sid­an underskatta förbönens möjligheter eller å andra sidan ha orealistiska förväntningar, skriver Stadell och Nordenstorm.

Ibland får en förebedjare rykte om sig att vara särskilt bra på att få fram resultat. Idoliseringen är skadlig och historierna om helandena inte alltid sanna. Det finns också tragiska exempel på skuldbeläggning av den som fått förbön och inte upplevt någon skillnad: ”din tro är för svag”.

Även i ett större perspektiv är förbön svårsmält, påpekar Staffan Stadell. Kontroll, självständighet och oberoende är tre av de viktigaste honnörsorden i vår tid. Långt ifrån förbönens tillit och beroende av den heliga Anden.

– Så länge du vill ha kontroll i förbönen, då blir den ett slags trampande i vatten. Ett religiöst pladder. Då blir det du som bär tron och inte den som bär dig. Och oberoendet fungerar inte heller, för bön bygger i grunden på tillit till personen Jesus Kristus.

Samtidigt finns det en längtan att både ge och få förbön. Det är en naturlig följd av en fungerande församlingsgemenskap, säger Staffan Stadell. Han är en varm förespråkare för att vanliga medlemmar fungerar som regelbundna förebedjare i stället för enbart präster och diakoner.

Men även på det här området har coronapandemin fått negativa följder:

– Förbönen bygger på relationer där man möter och uppmuntrar varandra. Och när man inte får mötas längre, då försvagas förbönen alldeles väldigt.

– Jag har ju jobbat i Kummelby kyrka i Sollentuna i över 30 år och arbetat tillsammans med vissa väldigt länge. På så sätt kunde vi utveckla det här med förbön, så där förekommer det mycket.

Personlig förbön, där man möts fysiskt, är inte lika enkelt och vanligt som att be för någon annan i till exempel sin aftonbön. Det senare har ju dessutom för­delen att vara helt smittfritt. ­Staffan Stadell gillar båda formerna men säger att den personliga förbönen är ett risktagande som öppnar för större möjlig­heter.

– I den personliga förbönen ökar konkretiseringen. Jag ser hur personen reagerar och kan ställa frågor. ”Har du blivit påmind om något nu medan vi bett?” Det blir en stegvis process som jag blir deltagande i. Jag blir också mer berörd själv och får mer välsignelse.

Det som människor mest av allt vill ha förbön för är enligt Staffan Stadell relationer. Trasiga, smärtsamma relationer till partner, barn eller föräldrar. Påfallande många förböner har koppling till dåligt ledarskap på jobbet, lidandet att vara utsatt för en dysfunktionell chef.

När det gäller svår sjukdom har Staffan Stadell ett favorit­citat från Francis MacNutt, katolsk pater från USA. Han sa att ”alla jag ber för blir inte bra men alla blir bättre”. Helandet kan ta flera år, personen kanske inte blir botad men friskare och befrias från tung oro och ångest.

Långsiktigheten är central när det gäller förbön. I boken betonas värdet av att människor kommer tillbaka och får förbön många gånger. Tid ger utrymme för utveckling och växande. Det är väl känt när det gäller trädgårdar och människor, men är lika giltigt på trons, tillitens och helandets område.

Staffan Stadell jämför med regn på en uttorkad jord. Om det kommer 40 milliliter regn på en gång så gör det inte samma nytta som när det regnar litegrann då och då. En mycket besviken och desillusionerad person måste kanske först få tid att befrias från sin negativa förväntan. Först därefter kan hon utveckla tillit och öppna sig för förändring.

– Det finns ingen bättre läkande miljö än en fungerande församling som är fokuserad på trons mysterium, på mässan och på att vara tillsammans i en atmosfär av tro och tillit. I en sån gemenskap sker helande och människan byggs upp i sin existentiella hälsa, säger Staffan Stadell.

– Vi har ofta en så mysko bild av tro, att det är något man ska jaga fram. Men vi ska inte skruva upp oss utan i stället sjunka ner och grunda oss i tilliten. Sitta och låta oss älskas.

Hur blir man då en god förebedjare? Det är mycket det som boken – som innehåller många praktiska råd – handlar om. Finns möjlighet, rekommenderar Stadell att en man och en kvinna ber tillsammans. Om den man ber för är en man, är det den manliga förebedjaren som för ordet, och tvärtom.

Men grundläggande är att själv gå till förbön. Därefter utgår man från sin tillit till Gud och tror på Bibelns löfte att förbön besvaras. Här betonar Staffan Stadell åter­igen att övertygelsen inte behöver vara stark, Gud kan jobba med minsta ansats till tro.

Sen måste man våga möta svaghet. Vilket låter självklart men i praktiken kan ta emot. Man kanske blir illa berörd som förebedjare och kommer med någon svepande formulering för att skynda förbi smärtpunkterna: ”Gud ta hand om det här”. Staffan Stadells råd är att i stället ta in situationen och stanna i smärtan.

Ett sätt att få människor att upptäcka förbönen och att vilja bli förebedjare, är att bjuda in till personlig förbön under nattvardsgången, när folk ändå är uppe och rör på sig.

Den förbönen blir förstås ­kortfattad, men det är en början. Liksom allt av växt och ­andlig utveckling – det startar
alltid smått, betonar Staffan Stadell.

När jag frågar om han någon gång blivit rejält förvånad i samband med förbön, skrattar han gott:

– Ja, det där är så märkligt. Man ber för helande, man ber att Gud ska göra saker och ting. Så gör Gud det och då blir man … ”oj då”! Jo, en dam hade länge haft problem med höften och en söndag i sista minuten lagt en lapp i bönekorgen. Under gudstjänsten, när hon satt i kyrkbänken och vi lyfte upp korgen med alla bönelappar, erfor hon hur smärtan försvann.

– Tre veckor senare kom hon och berättade, hon ville vänta och se att smärtan inte kom tillbaka. Och där står jag som ett stort fån och blir förvånad!