Hon sjunger för dem som begravs ensamma

”Om bland tusen stjärnor någon enda ser på dig, tro på den stjärnans mening. Du går icke ensam. Stjärnan har tusen vänner.”

Rebecca Krus fattar vant sin stämpipa som hon burit med sig sedan hon sjöng på gudstjänsterna i hemorten Varberg som 20-åring. Hon tar ton och sjunger några rader ur den sång av Carl Jonas Love Almqvist hon så ofta sjunger vid ensambegravningar. 

För fyra år sedan grundade hon ett nätverk för dem som kan tänka sig att gå på begravningar på sin fritid. Tanken föddes efter ett samtal med en vän som är kyrkomusiker. Han hade precis varit på en ensambegravning – och det var inte den första.

– Det slog an något i mig. Men det var först senare när jag läste en artikel om en man som legat död i flera dygn hemma utan att någon märkt det, som jag gjorde slag i saken och startade Facebookgruppen ”Du går icke ensam”, berättar Rebecca Krus. 

Detektivarbete

I dag består gruppen av närmare 4 000 medlemmar. 

- Jag tycker det är starkt och väldigt rörande, och säger något om vår tid. Jag ser det som en protestlista mot den ensamhet som frodas i samhället. Så här vill vi inte leva våra liv. 

Vanligtvis brukar det börja med att en präst eller begravningsentreprenör tar kontakt med Rebecca Krus inför en ceremoni. Begravningarna sker oftast i mindre kapell med en väldigt enkel urna och utan några blommor.

- Ofta har de som ska hålla i ceremonin gjort ett gediget detektivarbete för att få tag på någon anhörig, som en gammal kollega eller granne, men inte hittat  en enda person. De brukar också finnas väldigt lite information om personen – ibland så lite som födelsedatum, plats och när hen gick bort. Det i sig är bedövande sorgligt men visar också att en människa tillåts leva hela sitt liv ensam i dagens samhälle.  

"Det osynliga livet"

Hon minns speciellt en begravning av en man i hennes egen ålder. 

- Han hade levt det osynliga livet. Det enda spåret vi kunde hitta var vilka hans föräldrar var och att han genom livet varit inlagd på ett flertal institutioner. Det måste ha varit en avgrundslik ensamhet han levt med. Jag undrar, hur är det ens möjligt?

Rebecca Krus nynnar på en Beatleslåt, i dur. Det brukar vara så att gruppen, utifrån den lilla information de har fått, försöker hittta musik som de tror personen skulle ha tyckt om. 

Hur vet man om en bortgången människas sista önskan skulle ha varit att flera, för denne okända personer, närvarar vid ens begravning? 

- Det kommer vi aldrig att få veta. Men jag brukar säga att det räcker med att gå till sig själv – skulle jag ha velat att stolsraderna var tomma på min begravning? Det är en fruktansvärd tanke. Sedan finns det säkert de som inte vill ha någon där och det finns ju så klart en risk att man kränker någons sista vilja. Men då kan man hoppas att denne meddelat det. 

Enligt Sveriges begravningsbyråers förbund sker det i snitt två ensambegravningar per vecka i Sverige. Vissa som dör får inte en begravning, utan kallas för ”direktare”, och går direkt till kremering. Något Rebecca Krus ställer sig kritisk till. 

Vad är ett värdigt avslut för dig? 

- Att det finns en ceremoni, där vi på något sätt summerar att personen har funnits bland oss.

Rebecca Krus uppmanar till fler förfrågningar från begravningsentreprenörerna. 

- Min dröm är att alla i Sverige som jobbar med begravningar ska veta att vi finns. Att vi i princip inte ska ha några ensambegravningar i Sverige.   

Hopp om framtiden

Rebecca Krus berättar att det händer att medlemmar hör av sig med en önskan om att gruppen ska närvara vid deras begravning. 

- Det är djupt mänskligt att vi behöver varandra och i det moderna samhället ser vi inte de som är ensamma. Vi ser knappt de som bor i samma trapphus. 

Medlemmarna finns i hela landet och består av människor i ett brett åldersspann och med olika erfarenheter av livet. 

- Även många unga, vilket jag tycker ger hopp om framtiden. Alla bidrar med någonting, som att läsa en dikt eller köpa blommor, säger Rebecca Krus.

- Jag har sjungit på bröllop, begravningar och dop i hela mitt liv. Det är mitt sätt att uttrycka mig och vara närvarande.

Hon berättar att en del undrar om folk kanske begravs ensamma för att de varit onda män­niskor. Men även om man inte varit särskilt fin mot sin omgivning förtjänar man ett sista avsked, anser hon:
– Ja, det tycker jag faktiskt. Jag brukar jag tänka att det måste ha funnits någon stund i dennes liv när personen ville väl. Jag tänker att personen varit älskad av sin mamma och att det säkert funnits fina stunder åtminstone i det. Hur som helst är personen en del av den mänskliga gemenskapen. Därför är vi närvarande – oavsett.