Säkert eller osäkert i kyrkans prövning

Hundraprocentig rättssäkerhet är ett nödvändigt ideal – som är omöjligt att leva upp till.

– Det är människor och inte maskiner som fattar besluten, som överklagandenämndens ordförande Johan Munck formulerar saken.

Men hur mycket osäkerhet kan vi acceptera?

Kritiken mot bristerna i domkapitlen är återkommande i kyrkomötet, i utredningar och i den allmänna debatten genom åren.

Några aktuella fall har lyfts fram:

En präst i Mellansverige utreddes av polis, misstänkt för kvinnomisshandel. Förundersökningen lades ner och ledde aldrig till åtal. Trots det förklarades prästen obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst.

Överklagandenämnden menade att domkapitlets handläggning hade stora brister och skickade tillbaka ärendet – utredningen hade inte gjorts enligt samma principer som tillämpas på det straffrättsliga området.

En annan mellansvensk präst tryckte upp en kvinna mot en port och utförde sexuella handlingar mot hennes vilja. Prästen medgav handlingen men sa till domkapitlet att han ”initialt tolkat situationen som ömsesidig”. Händelsen utreddes av polis, men förundersökningen lades ner.

Mannen fick en skriftlig erinran av domkapitlet.

Överklagandenämnden har resonerat kring rättssäkerheten, bland annat i ett beslut år 2001. Juridikprofessorn Hans-Gunnar Axbergers föreslår i en prommemoria från 2016 att domkapitlens handläggningsregler helt ska ses över.

Det har ännu inte skett. Svenska kyrkans rättschef Maria Lundqvist Norling säger att de ”letar efter lämplig person som har möjlighet att ta på sig uppdraget att utarbeta handläggningsregler”.

Kyrkomötesledamoten Anders Roos, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, motionerade 2016 om vikten av rättssäkra domkapitel tillsammans med Kjell Peterson, Frimodig kyrka.

Han tycker fortfarande att frågan är lika angelägen i dag som för snart fyra år sedan.

– Utifrån det kan man ställa frågor om kompetensen hos domkapitlen är tillräcklig, säger Anders Roos.

Vad menar du behövs för att säkerställa den?

– Att man gör ordentliga utredningar och tar hjälp av specialister. Det kanske inte räcker med den juristkompetens man har.

Johan Munck är ordförande i överklagandenämnden, och tidigare ordförande i Högsta domstolen.

– Domkapitlen är som centralmyndigheter i stiften, och i vissa avseenden fungerar de som domstolar också.

Hur skulle du bedöma rättssäkerheten inom domkapitlen?

– Jag skulle säga att det är god rättssäkerhet och god kvalitet på domkapitlens beslut.

En kritik mot domkapitlen är att det uppfattas vara stora skillnader mellan dem, och att besluten senare ändras i överklagandenämnden. Vad säger du om det?

– Visst kan det vara så att det är lite olika bedömningar i olika domkapitel – några är lite mer stränga och några är lite mer milda. Men jag skulle inte vilja peka ut något domkapitel. Så kan det vara inom alla verksamheter. Det är människor och inte maskiner som fattar besluten, säger han.

Också i de allmänna domstolarna ändras beslut, inte minst Högsta domstolen där Munck tidigare var ordförande.

– På så sätt utvecklar man en praxis.

Hans-Gunnar Axbergers synpunkter är kloka, påpekar Munck. Samtidigt manar han till försiktighet vid ändringar ”så att man inte kastar ut barnet med badvattnet”.

– Domkapitlen har oftast med en rådman eller ett hovrättsråd under förhandlingarna, och det tycker jag är en bra ordning.

– När det gäller överklagandenämnden så är det jurister som jag själv som är med.

Robert Schött är lagman och myndighetschef vid Sundsvalls tingsrätt. Han var tidigare ordförande i överklagandenämnden och nu ordförande i ansvarsnämnden för biskopar.

– Jag var med och skrev några av besluten i överklagandenämnden om vad som skulle krävas för att göra handläggningen rättssäker, bland annat att vi slog fast Europadomstolens formuleringar om fair trial.

Han menar att han då och då som tidigare domarledamot i domkapitel ”höjer ögonbrynen” över handläggningen i ett domkapitelärende. Samtidigt är detta inte ett problem som är unikt för domkapitlen.

– Det möter jag som domstolschef också.

Systemet i sig är så bra det kan bli, säger han – om målet inte är att bygga upp en mycket större apparat.

– I de bästa av system så gör man en processlag kring detta. Samtidigt bygger ärendehanteringen i domkapitlen på allmänna principer fastlagda i domstolar och myndigheter. Eftersom detta fungerar i allt väsentligt är det inte omedelbart påkallat att införa fler regler i kyrkoordningen.

– Det behövs inte mer lag, snarare bättre efterlevande.

Om nu systemet är bra – varför återkommer kritiken? Starka känslor om enskilda ärenden och kunskapsbrist om domkapitlets uppgifter är två förklaringar, enligt Schött.

Vad kan bli bättre?

– Mer kunskap om och förståelse för systemet bland de som sitter domkapitlet, handlägger ärenden och håller i föredraganden är bra. Och det behövs mer sådan kunskap i kyrkan i allmänhet om hur det fungerar.

Det är i dag bara den som blivit anmäld och som är föremål för domkapitlets prövning som kan välja att överklaga ett beslut.

Överklagandenämnden har därför tidigare förespråkat en ordning ”med ett fristående taleberättigat organ”, som det står i Kyrkostyrelsens skrivelse 2003:7. Motivet till detta är att vissa friande fall skulle kunna vara direkt skadliga för ”kyrkans trovärdighet”.

Per Westberg förordar en sådan ordning. Ett slags allmän åklagare skulle kunna driva fall som i dag inte överklagas, vilket skulle leda till en bättre ”påföljdspraxis” i systemet.

Om det då är ett beslut som inte landar i en påföljd är sannolikheten att den berörda prästen eller diakonen skulle överklaga liten. Det gäller särskilt om den berörda personen själv vet med sig att det denna gjort är fel.

Alltså blir det urval som når överklagandenämnden skev – och därmed också praxis vad gäller påföljden, menar Per Westberg.                                                                                                                                                                                                             

– Teoretiskt skulle två exakt likadana fall kunna rendera olika utfall i olika stift; erinran i ett stift, prövotid i ett annat eller ingenting i ett tredje, säger han.

Johan Munck är tveksam till en sådan ordning.

– Jag kan tycka att det skulle kunna leda till en viss överorganisation, säger Johan Munck.

– De som tycker så, fäster sig vid att det blir ett för milt beslut mot en präst – och inte kan överklaga själv. Och då tycker kanske någon att det finns ett allmänt intresse i att detta blir överprövat.

Hur då?

– Man tillskapar då ytterligare ett organ som ska involveras i prövningen och utrustas med personal med mera.

Robert Schött påpekar att denna ”åklagare” i så fall måste vara oberoende och inte anställd på kyrkokansliet vara objektiv, och tala till fördel den som är anklagad.

Detta skulle kunna vara bra i vissa fall.

– Det är om domkapitlet har friat någon, och därmed kanske gjort en bedömning som de andra 12 domkapitlen inte skulle dela. Då hade det kanske varit en fördel. Frågan är dock om det inte är att dra på för mycket och det blir för sällan använt.

– Hur många sådana fall har vi – och är det värt det ekonomiskt?

Det har förts fram förslag på att inrätta särskilda domkapitel som bara hanterar frågor om obehörighet.

Per Westberg är inne på samma linje.

– Det kanske tydligaste exemplet är när det gäller sexuella övergrepp. Det är lyckligtvis så pass vanligt ovanligt inom Svenska kyrkan att det gör att domkapitlen inte får en tillräckligt stor vana att hantera detta, säger Per Westberg.

Då kan man leka med tanken att ha ett särskilt domkapitel som bara har hand om de frågorna, säger han.

En fråga gäller anmälarens – alltså ”brottsoffrets” – möjlighet att överklaga. I dag går inte det.

Detta får stöd av både överklagandenämnden, kyrkostyrelsen och Hans-Gunnar Axberger. Det huvudsakliga motivet till detta är att detta skulle avvika från de principer som finns i samhället i övrigt, menar bland annat kyrkostyrelsen. Axberger nöjer sig med att konstatera att frågan är väl utredd och avgjord.

Per Westberg tycker också att det vore det uteslutet.

Varför?

- Upplever man sig vara utsatt för någonting så är det naturligt att vilja känna att man har den rätten. Men parterna i detta är prästen och prästens vigningslöften, med domkapitlen och biskopen som företrädare.

– Sedan handlar det naturligtvis om att stödja offer på ett korrekt och stödjande sätt, säger han och lyfter åter möjligheten för en oberoende instans att driva vidare principiellt viktiga ärenden till överklagandenämnden.

Men det är ett pedagogiskt problem, påpekar Eirik Ski, stiftsjurist i Lund.

– Det kan vara svårt för anmälaren att se partsförhållandena: att det är en sak mellan prästen eller diakonen och domkapitlet och vigningstjänsten.

Till skillnad från i allmänna domstolar har du inte rätt att få ekonomiska bidrag till ombud i domkapitlen. I dag får du bekosta detta på egen hand, eller ta hjälp av facket.

Johan Munck ser positivt på idén om att Svenska kyrkan skulle stå för kostnaderna för ett juridiskt ombud vid ett tillsynsärende i domkapitlet.

– Det kan vara dyrbart att bekosta på egen hand. Vissa advokater har specialiserat sig på dessa ärenden, och är ofta väldigt kunniga. Men de jobbar inte gratis skulle jag tro, säger han.

Robert Schött menar dock att sådan rättshjälp skulle bli dyr för kyrkan. Det är den för samhället när det gäller de allmänna domstolarna.

– Det blir svårt att motivera detta i förhållande till hur det ser ut ekonomiskt, säger han.

Hans-Gunnar Axbergers utredning menar att det borde införas tydligare regler om utredningarna i ärenden som handlar om obehörighet. Det gäller beskrivningar av metoderna och en större enhetlighet för utredningarna och som alla domkapitel borde följa.

– Jag tror att metoderna skiljer sig åt. Inte så olika att det är katastrofalt, men det är naturligtvis bra om det är samma metodik överallt.

I dag finns den metodiken utskriven i ett prejudicerande avgörande i överklagandenämnden 2001:

”Alla uppgifter som tillförs utredningen på detta sätt måste självfallet dokumenteras noga. Utredningen bör sammanställas på lämpligt sätt och innehålla en sammanhållen detaljerad redogörelse avseende innebörden av och grunden för anklagelserna, dvs. närmast att jämställa med en gärningsbeskrivning i brottmål”.

Men detta skiljer sig åt mellan domkapitlen, menar Per Westberg.

- Det kanske tydligaste exemplet är när det gäller sexuella övergrepp. Det är lyckligtvis så pass vanligt ovanligt inom Svenska kyrkan att det gör att domkapitlen inte får en tillräckligt stor vana att hantera detta, säger Per Westberg.

Då kan man leka med tanken att ha ett särskilt domkapitel som bara har hand om de frågorna, säger han.

I dag kan en präst eller diakon välja att förklara sig obehörig på eget initiativ – vilket sätter stopp för fortsatt utredning. När en präst eller diakon sedan söker om att återfå behörigheten finns det inget material att falla tillbaka på i bedömningen: vad var det som fick prästen eller diakonen att avsäga sig vigningen?

Hans-Gunnar Axberger föreslår därför att varje obehörighetsförklaring ska dokumenteras och ligga i vågskålen vid bedömningen av en eventuell framtida påkragning.

Eirik Ski är stiftsjurist i Lund. Han tycker att det fungerar bra när det gäller rättssäkerheten vid tillsynsärenden – åtminstone i Lunds stift.

– Sedan kan jag inte säga hur det går till i detalj i varje stift, men överklagandenämnden har ju uttryckt hur det bör gå till, säger han.

Till skillnad från i allmänna domstolar så leder aldrig en överklagan av domkapitlets beslut till hårdare påföljd.

Det är ju ett incitament till att överklaga. Det gäller ju också om man förlorat vigningstjänsten, då kan ju överklagandenämnden påkraga en igen, säger Eirik Ski.

Så här beskriver han utredningsgången i Lunds stift:

Först inkommer en anmälan med en beskrivning om vad som har hänt.

Den som blivit anmäld får sedan möjlighet att skriftligen yttra sig om uppgifterna anmälan.

Sedan kallas den anmälde prästen eller diakonen till samtal på stiftskansliet. Där får personen bemöta uppgifterna i anmälan. Domarledamoten och stiftsjuristen närvarar vid detta möte.

Den domarledamot som närvarar vid dessa samtal är då inte samma ledamot som fattar beslut om eventuell påföljd i det kommande domkapitelmöte.

Prästen eller diakonen har då möjlighet att ta med sig ett biträde eller ett stöd vid dessa sammanträden.

– Det kan vara en facklig förtroendeman, en god vän eller ett juridiskt ombud, säger Eirik Ski.

Därefter har anmälaren rätt att yttra sig över det den anmälde förde fram.

I vissa fall – om det är något som domkapitlet tycker är otydligt – kallas anmälaren för ett liknande samtal med domarledamoten och stiftsjuristen.

Anmälaren har då också rätt att ta med sig ett ombud.

Därefter bollas frågan tillbaka en sista gång till den anmälde för en sista komplettering innan domkapitlet skriver en gärningsbeskrivning. När den presenteras inför domkapitlet har också den anmälde rätt att närvara.

– När det gäller sexuella övergrepp och trakasserier så finns det i Lunds stift två kontaktpersoner som kan vägleda en person som har blivit utsatt.