Så vågar vi resa vidare utan tvärsäkra svar

Sommaren 2022 hade jag anledning att fördjupa mig i en fråga som tidigare inte hade varit angelägen för mig. Är det möjligt att resa in i USA med ett provisoriskt svensk pass? Planen var att syskonbarnen Astrid och Signe skulle följa med till Luther Congress i Kalifornien. 

De långa köerna efter pandemin innebar dock att de inte hann få sina nya ordinarie pass i tid. De officiella hemsidorna angav att det är omöjligt att resa in i USA med ett provisoriskt pass men i flera chattforum fanns vittnesbörd om motsatsen. Den avgörande faktorn uppgavs vara de biometriska uppgifterna. Provisoriska pass utfärdade av polisen i Sverige innehåller dold (digital) biometrisk information som kan öppna upp och släppa in. 

Den här sommaren har betydelsen av biometriska identitetsmarkörer sysselsatt mig på nytt. Jag har läst Eskil Francks bok Den kristna trons identitet. Ett ”biometriskt” perspektiv. Biometri handlar om fingeravtryck och andra unika biologiska eller ­fysiska egenskaper som gör det möjligt för oss att bekräfta en persons identitet. Eskil Franck frågar sig om det finns en ”biometri” för den kristna tron och hur den i så fall ser ut. 

Med stabil förankring i Bibeln beskrivs det paradigmskifte som Kristi uppståndelse innebar för de första lärjungarna och deras förståelse av ”vad som egentligen skedde i det som syntes ha skett”. Berättelserna om hur Jesus efter uppståndelsen ”identifierar sig” används som nyckeltexter när Franck presenterar evangelierna som förkunnelse. 

Frågan om den historiske Jesus får träda i bakgrunden till förmån för ett ännu mer angeläget ärende: den religiöst existentiella sanningen – den förkunnade Kristus. Franck betonar att det är Kristi fortsatta närvaro som är den avgörande identitetsmarkören för kristen tro i alla tider. Enkelt uttryckt kan man säga att de ”biometriska” uppgifterna i den kristna trons sammanhang inte är uppgifter om en person (upplysningar om Jesus Kristus) utan personens närvaro (Kristi fortgående verk). 

En intressant tematik som Franck behandlar med stor sakkunskap gäller Johannesevangeliets förståelse av Anden. Hjälparen gör verkligheten transparent också för oss så att vi kan vara med om liknande paradigmskiften som de första lärjungarna. Anden gör förkunnelsen trovärdig och autentisk också i dag. När Anden bistår oss kan vi avslöja nuet och upptäcka vad som egentligen rör sig i tiden. 

Ibland kan vi också förutse vad som är på gång i framtiden och agera klokt i syfte att föra tron vidare till kommande generationer. En sådan generationsväxling skedde när de första lärjungarna, ögonvittnena, lämnade jordelivet. Då blev den teologi om Anden, Hjälparen, som utmärker Johannesevangeliet angelägen. 

Det som framför allt tilltalar mig är den existentiella nerv som präglar Francks framställning. Tron på uppståndelsen uppfattas inte som en intellektuell fråga som främst kretsar kring argument för eller emot att graven var tom. I stället betonas att tron på uppståndelsen väcks och lever av människors troserfarenheter.

De första lärjungarna fick ”ett nytt koncept” när de mötte Jesus som uppstånden. Vi möter också Kristus och kan ”identifiera” honom med hjälp av de ”biometriska” uppgifter som vi har tillgång till. De uppgifterna fick de första kristna att ”sätta allt på ett kort” i Kristus. 

Eskil Francks angelägna ärenden är att den kristna trons ”biometri” också behöver sätta fart på oss så att vi, precis som tidigare generationer, med Andens hjälp satsar allt på att möjliggöra kristen tro i nästa generation. 
När vi närmade oss New York sommaren 2022 var den existentiella nerven i den annalkande passkontrollen påtaglig. Aldrig tidigare hade biometriska uppgifter känts så angelägna för mig som då. 

Den här sommaren har Eskil Franck fått mig att reflektera över hur den kristna trons ”biometri” kan bli lika angelägen – och helst ännu mer angelägen! – för oss som lever i dag. Franck lyfter fram aktualiserandet av de bibliska texterna, förkunnelsens närvarogörande av Kristus, som helt avgörande. ”I begynnelsen var predikan”, konstaterar han, och det får mig att ställa frågan hur predikokonsten, homiletiken, kan få en Andens nytändning i dag. 

Erfarenhetsmässigt vet vi att predikan är en betydelsefull nyckel som kan öppna upp det som Franck beskriver som hjärtats blockering och släppa in kristusverkligheten. Men om människor inte samlas till gudstjänst i några större skaror, hur förkunnar vi då? Hur hjälper vi varandra att identifiera och välkomna de troserfarenheter som är Kristi närvaro här och nu? 

Syskonbarnen med de provisoriska passen togs emot i USA med öppna armar. Senare under hösten – när vi alla var tillbaka i Sverige – fick jag ett mejl från US Homeland Security. De upplyste mig om att det tyvärr är omöjligt att resa in i USA med ett provisoriskt pass. Jag var tacksam över att deras svar hade dröjt. 

Den uteblivna tvärsäkerheten hade tvingat mig att lita på andra människors erfarenheter. Chattande svenskars vittnesbörd om att våra av polisen utfärdade pass innehåller biometriska uppgifter som möjliggör en tillräckligt säker identifikation hade stärkt min tro. 

Eskil Franck framhåller att Kristi närvaro mitt ibland oss är det säkra tecknet som gör att kristen tro kan identifieras också i dag och i framtiden. Med den identitetsmarkören med oss på färden vågar vi resa vidare också i avsaknad av tvärsäkra svar.

Karin Johannesson