Salig blandning på Liljevalchs

En något stramare utställning är det juryn presenterar denna gång jämfört med till exempel förra året. Färre vilda experiment och fler smakfulla oljemålningar. De stora frågorna hemma och ute i världen har ändå satt en del lekfulla spår, till exempel i Anna-Malin Anderssons skulpturala knytblus i italiensk carraramarmor.

Tätt intill hittar man ett annat verk med anknytning till Svenska Akademien. Det är Stefan Bennedahl, mannen bakom 365 lerfigurer i olika yogapositioner från Vårsalongen 2018, som nu skapat De Aderton. Fast det är bara stolarna som är arton. Åtta av dem gapar tomma. På de övriga sitter en decimerad skara ledamöter i stengodslera. Formellt uppsträckta – ingen av dem verkar sugen på att gå ner i lotusställning eller ens sträcka ut en hand.

Här finns också Charlotta Engströms ödesmättade kalhyggen som kartongtryck och en broderad inrikespolitisk kommentar av Malin Palm. Hon ställer ut tre kuddar med idylliska motiv, ett av dem föreställande en kyrka, under den uttömmande titeln: När Kent tar till järnröret tror jag mer på nål och tråd – Björn Söders riktigt svenska broderade kudde.

Utvisningarna av flyktingar till Afghanistan har gett stoff till utställningens utrymmesmässigt största verk, enligt museichefen Mårten Castenfors även det viktigaste. Det heter 17 000 och består av lika många individuellt utformade klossar. Petter Thörne från det multikulturella skaparkollektivet Forma har ingått i projektgruppen bakom verket:

– Det fanns en siffra i media av hur många som beräknades utvisas till Afghanistan, och det var 17 000. I Forma diskuterade hur vi skulle kunna förstå hur många människor detta är och att det inte bara är ett tal. För bakom varje siffra finns en historia och en unik person.

Resultatet blev Formas största kollektiva konstverk någonsin, med över 1 500 konstnärer och en rad samarbetsorganisationer engagerade, däribland Domkyrkoforum i Lund. En av konstnärerna är Ali Mohammadi, som bor och studerar i Lund.

– Vissa har gjort bara en, andra har gjort flera hundra. Jag har gjort några stycken när jag inte hade skolan, på helgerna ibland, säger han och pekar ut en kloss med lila fransar.

Konstverk som berör det andliga eller religiösa är det ont om i Vårsalongen 2019. Angelica Kristenson Aurelius ställer ut tre anslående oljemålningar med titlarna Gabriel, Pietà och Last supper och Yvonne Kristina Lindvall har skapat de två färgexplosionerna Siddharta och Mohammad i akryl.

Mest överraskande på temat är Sophie Westerlinds romersk-katolska motiv med en fläkt av italienskt 1500-tal. Oljemålningarna är frukter av hennes tid i Venedig, där hon gått på konst-akademin och ägnat sitt slutprojekt åt renässansmålaren Tintoretto. Nästan all hans konst har anknytning till Bibeln, många av dem finns i kyrkor. Jesu mor är ett återkommande motiv, men hos honom är jungfru Maria ingen skir varelse.

– Han gör henne nästan till en manlig figur. Alla kroppar han målar är väldigt fysiska, har en viss tyngd och är ganska androgyna. Maria kommer flygande som en mäktig, stark person. Jag är fascinerad av kroppens uttryckssätt i Tintorettos målningar och mina verk är tolkningar av gester och kroppsspråk i hans, säger Sophie Westerlind.

– Man ska alltid föra en dialog med mästarna. Vi nutida konstnärer har mycket att hämta från dem som varit före oss.

Sophie Westerlind försöker fånga rörelser, hur en rörelse i bilden till exempel illustrerar kommunikationen mellan olika personer i en grupp. Liksom Tintoretto målar hon uttrycksfullt, men till skillnad från honom drar hon åt det abstrakta. Och vad Sophie Westerlind än gör, märker hon att färgerna från den svenska naturen letar sig in.

– Här hemma sitter det spirituella mycket i naturen. De två sakerna har med varandra att göra, konstaterar hon.