Årets svensk - en slocknad stjärna

Många har sagt mycket om stjärnan som i förra veckan slocknade i realtid framför våra ögon: Hamid Zafar. Efter Dagens Nyheters avslöjande om anonyma och upprepade antisemitiska och sexistiska inlägg på sociala medier togs allt ifrån honom: heder och anseende, jobb och diverse uppdrag.

Det tog en halv dag. Själv kom han initialt dragandes med Jesus-citatet att den som var fri från synd skulle kasta första stenen. Det var ett uttryck för en ganska förvirrad exeges.

Väldigt många har genom åren uppskattat rektorn från Hisingen. Denna ledarsida är inget undantag. I samband med att Zafar blev utsedd till årets svensk skrev jag under rubriken ”Kyrkan kan lära mycket av rektor Zafars skola” (27/2 2019).

Jag har fortsatt ofta nämnt honom i föreläsningar om vikten av självbild och att som organisation gå back to basic. Men också om risken med de låga förväntningarna på varandra, dem vi möter och oss själva.

Men nu är det uppenbart att det finns saker som vi absolut inte ska lära av Zafar. Och att vi i flera stycken har haft för höga förväntningar på honom.

Det är en insikt som smärtar och kanske Josefin Holmström uttryckte det klarast av alla: ”i min förtvivlan är jag inte ute efter att förminska allvaret i åsikterna som Zafar har uttryckt. Jag bara önskar så innerligt att han inte skrivit som han gjort, för en man med hans typ av erfarenhet behövs verkligen i Sverige” (Svenska Dagbladet 15/10).

Det är alltid vanskligt med förebilder. Ordet idol har sitt ursprung i grekiskan för avbild eller till och med avgud. Det är en påminnelse om att försöka hålla mänskliga föredömen på en rimlig nivå. Även solen har fläckar – och det gäller inte minst oss människor.

Min svärfar har ett rikt förråd av förnumstiga och uppbyggliga sentenser. I sammanhanget kommer jag särskilt att tänka på följande: ”Det finns bara en som blir större ju närmare man kommer.”

Och skyll inte på mig att jag blandar in Jesus i det här. Det var faktiskt Hamid Zafar som började.

Jonas Eek