Smärtsam och personlig historia om iranska folkets kamp för frihet

Platsen där många unga mördas i kampen för frihet i religionens namn är Iran. Unga skjuts, förgiftas och torterarnas i kampen för självklara rättigheter. Hur kan mänskligheten komma på sådana grymheter?

I dag, torsdag den 8 februari, utkommer journalisten och författaren Sara Recabarrens bok Irans döttrar, (Forum) sorgligt nog fullständig sanning och på blodigt allvar.

Boken skildrar tre spår: författarens eget liv och egna minnesbilder från Iran fram tills hon är åtta år och familjen lämnar landet för Sverige, mammans liv under tiden för de tidigare förändringarna i Iran och den nutida situationen.

– I samband med demonstrationerna hösten 2022 efter Mahsa Jina Aminis död kände jag att saker och ting behöver sättas i sammanhang, säger Sara Recabarren.

– Man behöver förstå att kvinnors situation i Iran i dag beror på de förändringar som skedde efter revolutionen 1979. Man behöver förstå att det är därför det bor så många iranier i Sverige och andra länder. Iranska kvinnor har inte alltid behövt täcka håret och kroppen.

Andra landet i världen med jämställdhetsminister

Med sin bok hoppas Sara Recabarren fylla i kunskapsluckor och skapa förståelse för hur allt kunde vändas upp och ner för det iranska folket, framför allt för kvinnorna, sedan mullorna kom till makten och det religiösa styret infördes. 

– Iran var det andra landet i världen med en jämställdhetsminister, bara en sådan sak. Sedan var det långt ifrån helt jämställt. Lagstiftningen vilade på sharia men det hade kommit tilläggslagar under 60- och 70-talen som verkligen förbättrade villkoren för Irans kvinnor.

Dels infördes kvinnlig rösträtt 1963, dels förändrades lagstiftningen genom tilläggslagar som förbättrade kvinnors villkor kring skilsmässa, ålder för äktenskap och vårdnad om barn.

Sedan togs allt bort. Kvinnor har fortfarande rösträtt men det är en stor sorg att se var landet befann sig och hur det ser ut i dag.

– Det är så klart en kollektiv sorg för Irans kvinnor. Irans kvinnor är traditionellt sett väldigt starka. Kvinnorna är i majoritet på Irans universitet men de är väldigt diskriminerade i samhället. Det är könsapartheid, det går inte att säga något annat.

Civil olydnad på Irans gator trots stora risker

Hoppet är den unga generationen som outtröttligt fortsätter kämpa.

– Det hoppfulla i allt det mörka är att det fortfarande pågår civil olydnad nu, efter hösten 2022. Man ser fortfarande kvinnor som går ut utan att täcka håret trots stora risker. På något sätt känns det som att förändringen kommer att komma någon dag.

Hur människor lever i tro, med tanke på hur mycket de blivit bestulna på i religionens namn, är svårare att säga.

– Jag tror det är väldigt olika hur folk har hanterat det. Regimens tolkning av islam är något helt annat än sund tro. Lever man i en diktatur där regimen försöker kontrollera alla och slår ner allt oliktänkande, kan man så klart få en negativ bild av religion. Så tror jag att det är för en hel del iranier.

– Men jag har också sett exempel på iranier som kunnat skilja på det och ändå ha en tro. Antingen har de behållit sin muslimska tro på sund nivå eller så har vissa konverterat till kristendomen. Det är lite olika. Det blir väldigt speciellt när man lever i ett samhälle där regimen är korrupt och diktatorisk och allt sker i religionens namn.