Söker fortfarande ett konkret svar om EFS ställning

I Kyrkans Tidning den 2 juni kan man läsa ett entusiastiskt reportage om Furulundskyrkan i Partille, ”ett skyltfönster för den samverkan som sker mellan EFS och Svenska kyrkan”.

Tidigare har jag försökt ställa en enkel, men principiellt viktig fråga:

Vad motiverar EFS särskilda privilegier i Svenska kyrkan? Något svar har jag inte fått, mer än att EFS (knappt 0.2 promille av kyrkans medlemmar) är väldigt uppskattat och bra. Ett uteblivet svar är också ett svar. Den enklaste slutsatsen blir att det inte finns någon hållbar motivering.

Det enda som liknar ett svar kom från en lokal EFS-are, flitig kyrkopolitiker: ”Kyrkan går ju med på det. Då har kyrkan ansvaret, inte EFS ”.

”Om det går” alltså! Därför frågar jag återigen:

1. På vilka grunder begär EFS sin särställning?

2. På vilka grunder får de den av kyrkan?

EFS egna lovord i reportaget nämner inga negativa faktorer eller erfarenheter. Kyrkans Tidning fann kritiska röster men ”det är svårt att få någon att uttala sig i tidningen”. Varför?

Negativ kritik bygger förstås ofta på negativa erfarenheter. Att redovisa sådana offentligt kan vålla ytterligare skada. Det är därför jag vill fortsätta att hålla diskussionen på ett så principiellt plan som möjligt. Konkret försöker jag ta ställning till det som sägs/visas offentligt.

* ”EFS vill vitalisera Svenska kyrkan”

På Pingstdagen sjunger och ber vi om Den Heliga anden. Men nu är det EFS-föreningen som kan vitalisera oss vanliga i kyrkan som ber, läser Bibeln och arbetar som frivilliga men inte särskiljer och marknadsför oss själva.

Marknadsföringen (”skyltfönster”!) och varumärket EFS ter sig för betraktaren väl så viktigt som teologin. Minsta papper, varje anslag, till och med kyrkobyggnaden skall i samarbetskyrkan förses med EFS logga. Den skall också alltid kallas ”Samarbetskyrkan X ” i stället för tidigare församlingsnamn. ”EFS was here!” En annons kan kräva att den sökande ”skall ha en positiv inställning till EFS”.

* ”EFS teologiska betoning har varierat genom historien.”

”De senaste två decennierna har EFS tydligare visat att man inte alltid väljer samma teologiska linje som huvudfåran i Svenska kyrkan. När det gäller vigsel av samkönade par har EFS styrelse rekommenderat att deras präster ska avstå”. Denna styrelse har också slagit fast att ”utlevd homosexualitet strider mot Guds vilja”. (KT 15.6 2017).

Alltför sent tog Svenska kyrkan ställning mot sådan diskriminering. Skall vi nu ”vitaliseras” tillbaka? Föreskriva celibat för kristna homosexuella?

Oasrörelsen nämns som förnyande. Den har enligt Wikipedia en väsentligen fundamentalistisk bibelsyn med bland annat motstånd mot kvinnliga präster.

EFS vill ha ”en gudstjänst som är enkel och folklig, utan någon stor liturgisk överbyggnad”. Men om vi inte upplever liturgin som löst påklistrad ”överbyggnad” utan som ett djupt personligt förhållningssätt? Inte vill ha en förenklad utan fördjupad förkunnelse som tar upp även svåra frågor i vår svåra tid?

* ”EFS bidrag är bland annat idealiteten”.

Många, många har arbetat ideellt i kyrkan i åratal. Räknas inte vi? Sammantagna är vi säkert fler än de från EFS. Duger vi inte utan EFS-märkning?

Ett långt lärarliv har lärt mig att samarbete bäst uppstår spontant, underifrån, på lika villkor, mellan jämlika parter. Men när en lokal, regional församling av kyrkopolitiska skäl utses till samarbetskyrka, blir samarbetet varken spontant eller jämlikt.

De få medlemmarna i EFS-föreningen får ett oproportionerligt inflytande. De ”vanliga” församlingsmedlemmarna är mångdubbelt fler. Det bäddar för konflikter mellan å ena sidan EFS uttalade linje, å den andra den lokala församlingens intressen och praxis, i lärofrågor (jfr ovan), gudstjänster och arbetsformer.

Förvandlingen från vanlig församling till ”samarbetskyrka” är inte enkel. ”Samarbetsrådet” blir ytterligare en byråkratisk överbyggnad över lokalförsamlingens vardag.

Svenska kyrkan har olika styrande organ. Parallellt har EFS ”en organisation och en styrelse som bevakar EFS kärnämnen (jfr ovan!) och säkerställer engagemanget och fortlevnaden”. Genom att yrka på fortsatt särställning och privilegier inom Svenska kyrkan?

Svenska kyrkan hade som statlig institution makt och privilegier. Att avstå var svårt men både befriande och vitaliserande.

EFS: följ efter och avstå från att i samarbetets namn kräva särskiljande privilegier!

Svenska kyrkan: behandla alla medlemmar lika, utan särställningar!

Cecilia Cervin