Tua Sällström om sorgen efter maken: "I tron har jag fått vila och ork"

Bilder är starkare än ord. Som illustrationen Tua Sällström lade ut på Instagram. Hon gjorde det för att följarna ska förstå. Först en tydlig kurva som rör sig neråt för att därefter vända, så som en normal sorgeprocess brukar beskrivas. Bredvid den mångas sörjandes, inklusive Tua Sällströms, egen erfarenhet: Ett enda trassel av linjer.

– Jag tycker att det har gått fullständigt fram och tillbaka och hit och dit. Det finns inte någon logisk utveckling. 

Det absolut svåraste? Att delar av saknaden efter en människa klingar av.

– Det här att man tycker att man ser honom på olika ställen, att man tänker att han snart kommer genom dörren. Den smärtan försvinner och det är en sorg i sig. 

Fick diagnosen efter jul

Tua Sällström är 49 år. Hon har tre barn i åldrarna 15–21. Hon är präst och arbetar sedan 2020 i Hyllie församling i Malmö. 

För sex år sen låg tjänstgöringsorten längre bort. I Paris. Hon var då inne på sista halv­året av utlandsplaceringen i Skut. När julen närmar sig bestämmer Tua Sällström och maken Joakim att hon ska stanna kvar och jobba medan han tar barnen till Sverige för att fira helgen med släkten. 

Julen blir inte som de tänkt sig. På juldagen får Joakim ett epileptiskt anfall hos sina föräldrar. Tua Sällström tar flyget hem. 

I slutet av januari opereras Joakim och en tumör stor som en golfboll avlägsnas från hjärnan. Biopsin visar att det rör sig om en cancerform med hög dödlighet. Några månader senare, den 28 augusti 2019, avlider Joakim och den akuta sorgen sätter in. 

Personlighetsförändrad av sjukdom

Men det är inte den första sorgen.

– Jag hade sörjt så mycket redan innan han dog, säger Tua Sällström.

Gråten och tårarna, som många tror kulminerar efter dödsfallet, de fanns kanske som mest innan, förklarar hon.

Joakim blev personlighetsförändrad av sjukdomen. Redan medan han levde hade Tua Sällström behövt ta avsked till många saker.

– Våra roller blev ombytta. Han var en sån person som var en klippa. Stark och manlig. Han fixade allt kring bilen, försäkringar, boende och teknik. Plötsligt skulle jag ta hand om det. 

Döden kom som en lättnad

Sjukdomen drog isär makarna, berättar Tua Sällström. Joakim tyckte att hon inte förstod eller kunde trösta honom. Hon, å sin sida, orkade inte gå in i den dödsångest som han led av. 

– Jag upplevde att han inte förstod min sorg. Jag stod inför att mista min man och barnens pappa och skulle reda ut allt som kommer med det. Det kändes som en omöjlig uppgift. 

När döden kom, kom den som en lättnad, säger Tua Sällström. Dagarna efteråt präglades av känslan att ett svårt lidande var över.

Därefter följde en period som många sörjande känner igen. Den då adrenalinet sätter in. Tua Sällström blev besatt av att greja och styra upp. 

– Jag blev väldigt inriktad på att ”nu går vi in i en annan fas, barnen och jag”. Vi hade flyttat hem från Frankrike, barnen hade börjat nya skolor och jag hade fått en ny tjänst. Det var en tid av handlingskraft. 

Byggde ett nätverk

Visst fanns det tunga dagar då Tua Sällström ville dra täcket över huvudet och bara skita i allt. Men utrymmet fanns inte, säger hon. 

Hon byggde medvetet upp ett nätverk av människor som kunde sådant hon behövde hjälp med kring ekonomi eller bilen. Hennes syster och svåger lagade mat och höll läxhjälp en gång i veckan. Hon har också haft en vän som särskilt känslomässigt stöd.

– De första två åren pratade vi varje dag i telefon, säger Tua Sällström. 

Nu, när mer än fem år har gått, hur ser sorgen ut då? Är den en ständigt underliggande frekvens eller något som kommer och går?

– Den ligger där hela tiden. Någon sa ”det här kommer aldrig att gå över”. Så är det. Det är så mycket av mitt liv som präglats av de tjugo åren vi var tillsammans. 

Det finns dagar då Tua Sällström känner sig extra låg utan att hon vet varför. Så kommer hon på, ”just det, det är Fars dag i dag”. Det rör sig om minnes­datum och högtider förknippade med Joakim. Då kan hon sätta sig och titta på bilder. Nu i oktober skulle han ha fyllt 50 år.

I dag lever Tua Sällström med en ny man. Hennes val att gå in i en relation har väckt reaktioner hos omgivningen. 

Vägen framåt

Relationen förvånade först även henne själv. På näthinnan hade hon filmer som Sömnlös i Seattle, där den sörjande maken tycker att inget i livet är viktigt, när ”kvinnan som var perfekt inte längre finns”.

– Jag minns när Magnus ­Härenstams fru hade dött och man kunde läsa i tidningarna att han träffat en ny kvinna. Jag tyckte det var så konstigt gjort. Nu förstår jag det bättre. Jag ­kommer aldrig få tillbaka Joakim, den enda vägen som finns är framåt. 

Det finns de i vänkretsen som förklarat att de inte vill träffa Tua Sällströms nya partner. 

– ”Det är för svårt för mig att se dig utan Joakim”, har de sagt. Det kan göra mig förbannad. ”Svårt för dig!”, har jag lust att säga. Hur tror de att det är för mig, som aldrig mer får se mig tillsammans med Joakim.

Ensam i föräldraskap

Även om Tua Sällström har någon att dela livet med är hon ensam om föräldraskapet. 

– Att inte ha en medförälder är en gränslös sorg. Att inte kunna dela bekymmer och glädjeämnen. Joakim och jag hade byggt upp ett liv tillsammans med tre barn, hus, bil och livsstil. Så dör han och då ska detta liv på något sätt ändå upprätthållas på ett värdigt sätt. Jag kan aldrig kompensera för att mina barn inte har sin pappa. 

Strax efter att Joakim blivit sjuk var det biskopsvisitation i Paris. Biskopen gick fram till Tua Sällström och frågade om hon ville prata och undrade hur hennes tro påverkats av allt som hände i hennes liv.

Tron har blivit självklar

Hon svarade ”är det något jag överhuvudtaget inte ifrågasätter är det min tro”. Tvärtom var den ännu starkare, förklarar hon.

– Under de här fem åren har tron bara blivit mer självklar. I den har jag kunnat vila och få ork. Jag har aldrig haft den gudsbilden att jag skulle vara förskonad från förluster och smärta för att jag har en tro.

Däremot har hon själv förändrats. Hon säger att hon gått från att vara ett barn till att bli ”gammal, vis och superstark”. Hon räknar upp allt hon nu klarat av att göra på egen hand: förnya lån, avsluta bankkonto, hantera psykisk ohälsa i barnaskaran, bygga om köket …

– Det känns nästan som jag är en annan människa.

Att dela eller att inte dela sorgen

Under de fem år som gått har Tua Sällström lärt sig när hon ska hålla sorgen för sig själv och under vilka former familjen kan sörja gemensamt. Första gången det var Joakims födelsedag ställde hon fram foton och tände ljus. Barnen blev arga. 

– De blev obekväma och tyckte det var tillgjort. Efter det har jag fått tänka mig för. Jag drar inte in barnen när det är vår bröllopsdag till exempel, det är bara min sorg. I takt med att barnen blivit äldre har de också egen kontakt sinsemellan och skickar bilder och filmer på sin pappa till varandra. 

Under allhelgonahelgen som väntar kommer Tua Sällström som vanligt att gå till minneslunden i området. Joakim är begravd i Halmstad, där hans föräldrar och syskon bor. Beslutet att ha gravplatsen på hans uppväxtort fattade hon tillsammans med barnen. 

Varje år går någon av de anhöriga i Joakims familj till hans grav. Då plingar det till i Tua Sällströms mobil. En bild syns på skärmen, med ett tänt ljus och en bildtext: ”Så fint det är”.