Erik Amnå, professor emeritus i statskunskap vid Örebro universitet, kallade - vid tiden för skilsmässan mellan staten och kyrkan - partiernas deltagande i styret av kyrkan för kolonisering.
Sedan dess tycker han att kyrkan har lyckats få en större demokratisk vitalitet genom partilivets utveckling och riksdagspartiernas deltagande.
Även Erik Amnå anser att kulturkampen tränger sig in i Svenska kyrkan, när svenska, kristna och traditionella värden anses skapa trygghet, och nationell, religiös och sexuell identitet ifrågasätts.
– Jag ser Svenska kyrkan som väldigt viktig för vår värderingsgemenskap – som den uttrycks i regeringsformen. Kyrkans uppslutning bakom jämställdhet, religionsfrihet och barnens rättigheter till exempel är oerhört viktig.
– Och kyrkans magnifika utbredning och närvaro i landet har ett viktigt arv och funktion. I landsbygden har många känslan av att vara bortglömda, det motverkas av kyrkan. Konfirmationen inlemmar landsbygdens ungdomar i en stor demokratisk organisation, som skapar identitet och lojalitet. Det är de inte bortskämda med.
Jan Strid, universitetslektor vid Göteborgs universitet, är den som forskat mest om kyrkovalen. Han väntar sig ett lägre valdeltagande i höst.
Förra årets valkampanj beskriver han som extrem: Valkampanjerna var stora, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna stod emot varandra, Posk kampanjade intensivt mot de politiska partierna och frågorna diskuterades i medierna.
– Många blev medvetna om kyrkovalet och det upplevdes som ett ödesval. Men ”Vargen kommer” kan man bara skrika en gång, säger Jan Strid.
Inför årets val ser de breda frågorna ut att vara få: Alternativ för Sverige är för okända. SD vill ta in Fädernas kyrka i psalmboken, ha en gammaldags kyrka i opposition mot andra religioner och särskilt islam.
– Kulturkampsfrågorna tror jag blir för vaga. Kyrkans samverkan med muslimska organisationer och partipolitisering kan väcka känslor, men inte så mycket att folk går och röstar.
Jan Strid invänder inte mot riksdagspartiernas deltagande i kyrkovalet, men han ser ett jämlikhetsproblem.
– Riksdagspartierna kan använda sitt partistöd i valkampanjerna, Socialdemokraterna har 50 miljoner kronor, andra grupper har inte samma resurser. Kampanjer är dyra, små nomineringsgrupper kan inte avlöna valarbetare. Det är inte rättvist.