Stötta sörjande en av höstens utmaningar

Lena Bergman, stiftsdiakon i Stockholms stift, säger att behovet av sorgestöd i spåren av coronapandemin är stort.

– Det har inte minskat. En problematik som tillkommit under pandemin är att man inte har kunnat finnas med sina anhöriga och det gäller inte bara corona-relaterad död. 

– På sjukhus och äldreboenden har ofta bara de närmaste kunnat komma och ta avsked och det har inte gått att finnas med under hela processen. Vilket kan vara tungt att bära i sorgeprocessen. 

Svenska kyrkan har anpassat sin verksamhet för att kunna finnas där, även när det inte varit möjligt att mötas i verkligheten. För präster och diakonerna har telefonsamtalen blivit många och viktiga. Vissa har använt sig av videosamtal och erbjudit enskilda samtal i stället för gruppsamtal.

– En stor andel av dem som i vanliga fall deltar i sorgegrupperna är livspartners, som också är i riskgrupper. Vi måste agera säkert med deras hälsa i åtanke. Men det finns också andra aspekter, som den psykiska ohälsan som isolering kan orsaka. 

Personalen som arbetar med sorgegrupper i Stockholms stift har haft en workshop för att prata om olika möjligheter inför hösten.

– Någon församling har valt att ställa in den fysiska gruppen för livspartners, men ska ha grupper för personer där deltagarna inte är i riskgrupp. 

– En del tänker köra grupper utomhus, andra inomhus i välventilerade rum med rejäla avstånd. Vissa funderar över enskilda samtal, vilket kan vara jättebra, men det är inte samma sak som att möta andra i samma situation.

Enligt Lena Bergman pågår febril aktivitet i församlingarna för att försöka lösa situationen.

– Det blir inte helt bra hur man än gör det när man inte kan vara nära. Mycket handlar nu om att göra så gott vi kan utifrån de restriktioner som finns och stå ut med det som vi inte kan göra. 

Anna Moilanen ansvarar för Support diakoni, en grupp som bildats på kyrkokansliet för att ge stöd till diakonalt arbete under pandemin. Hon bekräftar bilden av att behovet av sorgestöd är stort.

– Det kommer mer och mer nu när människor har landat i sorgen. Vi kommer att se grupper där anhöriga mist sina nära i covid-19, inte kunnat ta farväl och haft begravning med bara de allra närmaste.

I våras beviljades Svenska kyrkan 5 miljoner kronor från Radiohjälpen. Av dem är 420 000 kronor avsatta till ökade personalkostnader för samtalsstöd till människor i sorg. Hittills har 84 600 kronor fördelats till fyra församlingar.

Support diakoni håller på att ta fram material kring sorgegrupper och tittar särskilt på hur digitala lösningar kan användas.

– Många är själva i riskgruppen kategori äldre och inte helt vana med den digitala miljön, det kan krävas lite utbildningsinsatser. Vi hoppas kunna komma med något snart.

– Viljan att ha sorgestödsgrupper finns, människor i nöd behöver stöd. Men vi vet inte riktigt hur vi ska göra det på ett säkert sätt. Nu när den hösten kommer är det också svårare att ses ute.

I Göteborgs stift har biskop Susanne Rappmann, efter samtal med smittskyddsläkare Leif Dotevall, valt att rekommendera Göteborgs församlingar att använda samma riktlinjer som finns i Luleå stift. 

Enligt rekommendationerna kan personer över 70 samlas i små samtalsgrupper, om avstånd hålls i en tillräckligt stor lokal.

– Jag vet att fler har planer på att sätta i gång nu och att man är beredd att ändra planerna beroende på hur allt utvecklas, säger Helena Jonsson, stiftsdiakon i Göteborgs stift. 

Precis som i Stockholm har många som arbetar med sorgestöd i Göteborgs stift ringt ett stort antal telefonsamtal under våren och sommaren. Över lag har enskilda själavårdande samtal ökat i antal. 

– Många diakoner märker av att den psykiska ohälsan ökar. Får man inte den stöttning man behöver finns en ökad risk att sorgen övergår i depression.

En som funderat mycket på hur sorg kan bearbetas är diakon Hege Marie Korshavn som tagit initiativ till Promenadgrupp för dig i sorg, en coronavänlig lösning i Västermalms församling i Stockholm.

– Idén föddes när jag satt i själavård med ungdomar. Ibland har ungdomar har svårt att sitta mitt emot någon och prata, särskilt om tunga saker. Det går mycket lättare när man går, sida vid sida. Jag tänkte att det borde kunna passa vuxna också.

Och det gjorde det. Promenadgruppen började samlas på trappan till Västermalms församlings expedition och församlingshem förra hösten. En timmes promenad varannan onsdag, ingen föranmälan och inga krav på att komma ett visst antal gånger.

– Vi har haft noll till tio deltagare i åldern 35 till dryga 80 år och nu när vi startar på nytt hoppas jag att fler vågar återvända. När det var som mest med pandemin under våren, ville många inte komma.

Hege Marie Korshavn går sist i gruppen och en volontär går först. Om någon inte vill eller orkar prata kan man gå ensam men de flesta går två och två.

– Att berätta för någon som förstår är själva grejen, Jag ser till att gruppen fungerar och om någon blir ledsen finns jag här. Många tycker att regnet är det bästa vädret att gå i, det kan kännas skönt att vädret speglar hur jag mår.

Promenadgruppen är ett komplement till församlingens övriga sorgegrupper.

– Många sörjande blir stillasittande hemma. Det är bra att komma ut, att röra på sig och möta andra i samma situation.

På Botkyrka kyrkogård finns Anne Sörman varje torsdag eftermiddag för att erbjuda samtal; Prata med en präst ute. Under vackra lindar ryms ”Lite småprat eller stöd i en livskris och allt däremellan”. Bänkar finns runt om på kyrkogården och här eller under en promenad kan sorgen kläs i ord.

– ­Det här är ett sätt att säkert erbjuda själavård utan tidsbokning och under enklare former. Steget blir inte lika stort att prata på kyrkogården som att boka tid för ett samtal. Det händer mycket bara jag sitter på en bänk i prästskjortan. Någon har bett mig be för dem och någon har bett om en välsignelse. Det är jättefint, helt fantastiskt faktiskt.

Det var prästen Cecilia Wadstein som gav Anne Sörman rådet under prästutbildningen: Ring alltid upp ett sorgehus några veckor efter en begravning.

– Det rådet har jag följt. Behovet av att prata brukar var stort då, när allt det praktiska kring begravningen klarats av. Då är krisen ofta svår.

Är det något särskilt nu under pandemin som återkommer i samtalen?

– Flera har sagt att de inte förstått hur sjuk en nära vän eller släkting var och plötsligt var han eller hon död. Sorgen över att inte ha fått ta farväl är stor.