Strålande Schollin ger stadga åt det trasiga

När vi talar om en ”Fanny-och-Alexander-jul” brukar vi mena borgerlighetens överdåd och den glada storfamiljen. Den julen ställer vi i motsats till ”Norén-jul” som är fylld av konflikter och dolda eller uppenbara spänningar. Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander har i Jens Ohlins uppsättning på Teater Galeasen i Stockholm förvandlats till ett skådespel med blinkningar åt olika håll. Strindberg främst, så klart.  

Öppningen i skådespelet på Galeasen blir en ”Norén-jul” som bokstavligt talat utspelar sig utanför scenen, bakom kulisserna i en skräpkammare.  

Vi ser hela pjäsen genom Alexanders iakttagande blick. Barnperspektivet blir tydligt. Vad sysslar de vuxna med egentligen? Det är mångtydigheten som gör honom rasande. Vad är det som sker bakom alla masker? Somliga masker är lätta att ta av och byta till någon annan. Somliga masker, som hos biskopen, är fastbrända i själva köttet. 

Vi spelar alla våra roller, somliga spelar dem med omsorg, som farmor Helena säger och gör. Allting föreställer. Ingenting är. Finns det ingenting som är verkligt?

Christina Schollin (86) är strålande som farmor och ger stadga åt allt det trasiga i storfamiljen. Hon blir en trovärdig mittpunkt.

De övriga rollerna är medvetet överdrivna men välspelade. Hannes Meidal spelar två roller, också de blir övertydliga nidbilder. Juden Isak framställs som en lismande penningutlånare med gamla skämtteckningar som förebild. Förbilden för biskopen verkar vara en jesuitpräst med pedofila böjelser. 

Hannes Meidals rolltolkning skulle man kunna använda i undervisning hur det går till när en kvinna förförs av en älskvärd, artig man och hamnar i en inlåst situation där hon gradvis utsätts för våld i hemmet. 

På premiären spelar Oliver Hagenfelt Eek pojken Alexander. Han gör det verkligen mycket trovärdigt. Filmens scener är ofta helt omblandande i pjäsen. Filmen slutar med att farmor Helena läser ur Erinran i Strindbergs Ett drömspel. Nu är det en öppningsscen. Alexander läser. Han är själv Indras dotter som stiger ner till jorden för att se hur människorna har det för att konstatera att det är synd om dem. 

Bredvid Alexander finns den hemlighetsfulla dörren. Kommer den att öppnas?  Nej, bara på glänt. 

I slutscenen läser farbror Isak med en entonig röst ur en kabbalistisk bönbok när de otrygga barnen ska somna. I och för sig i mitt tycke alldeles för långt för att den innersta meningen ska komma fram:

”Alla har någon gång hört talas om de dolda källorna, det svarta, virvlande vattnet under oss. Men de flesta stannar kvar på den dammiga landsvägen.”

Caroline Krook