Henrik Grape är utlånad av Svenska kyrkan för att leda klimatgruppsarbetet hos Kyrkornas världsråd. Han är också delegationsledare för det interreligiösa nätverket Interfaith liaison committee.
Som sådan kommer han att vara med på ett första möte på söndag i en synagoga i Glasgow där "vi resonerar oss fram i stället för att debattera".
Vad kan kyrkan bidra med?
– Vi har ett ansvar att handla, moraliskt och etiskt, och där har kyrkan en viktig roll att spela tillsammans med andra religiösa samfund. Det räcker inte med politiska och tekniska lösningar, vi måste ha med värderingarna också.
Utmaningarna är stora, har du hopp?
– Ja, det har jag. Vi har möjlighet att ändra utvecklingen, det visar inte minst den övning som covid-19 innebar. På kort tid kunde man göra mycket för att ställa om, man klarar av sådant som man trodde var omöjligt som att till exempel ta fram ett vaccin på så kort tid.
– Om man har rätt insikt om allvaret och kunskap kan man få till en förändring. Kyrkofadern Augustinus lär ha sagt att hoppet har två vackar döttrar, den ena är vreden över sakernas tillstånd och den andra är modet att göra något åt det.
Och så den obligatoriska frågan, hur tar du dig till toppmötet?
– Jag flyger, men det är inte för nöjes skull utan för att det är så vi byggt samhället nu. Det är det vi vill förändra.
Henrik Grape säger att det inte finns någon annan strukturell fråga som läggs så mycket på individplanet som klimatfrågan.
– Det här går inte att lägga på individuell nivå. Jämför med flyktingfrågan, hur många flyktingar tar du själv emot? är en fråga som ingen ställer. Vad gäller klimatet krävs stora strukturella förändringar.
– Självklart ska man fortsätta med livsstilsförändringar, men det måste till politiska styrmedel för att fatta de mycket stora beslut sonm krävs utifrån den mycket samlade vetenskapen.
Vad säger du till de länder som har intresse av att fortsätta precis som tidigare?
– Under Gamla testamentets tid fanns det falska profeter som sa att allt var bra, när det inte var det. Det finns vissa länder och företag som har intresse av att förhala processerna som gärna vill säga att det inte är så farligt, men det är är farligt.
– En del länder tycks välja att sitta i baksätet av klimatarbetet som till exempel Kina och Ryssland genom att inte skicka sina presidenter till mötet, vilket de allra flesta kommer att göra.